Har dressyren alltid varit självklar? Nej faktiskt inte.
Mitt första tävlingsår var 2009 tillsammans med Musse. Innan det hade vi startat flera Pay&Jumper 2008 med varierande resultat, ofta hoppade vi inte högre än 70cm. I ett par år fanns det bara hoppning i huvudet på mig. Visst tränade jag dressyr intensivt för instruktör men jag såg mig hellre hoppandes över höga hinder än travandes inom ett vitt staket. Jag snubblade in i dressyrvärlden då jag av en händelse på en träning blev hopprädd. 

 

 

Cherry var ren hopp ponny när hon kom. Dressyren blev en lösning på att vi fortfarande skulle få träna och tävla. Att det skulle sluta som det gjorde trodde ingen. Vi debuterade i början av våren 2011 i en LC och vann den på 70,00% och efter det har det rullat på. Att hon skulle prestera så bra på dressyrbanan och att vi kom så långt som vi gjorde på den korta tiden från inget till allt, det har jag svårt att tro på än idag. 
När man tar hem en ponny för att satsa på hoppningen och blir en av de vassaste ponnyryttarna på vår nivå i länet i en helt annan gren är rätt häftigt. Jag tänker ibland på vart vi hade varit idag om hon inte blivit ofräsh och faktum är att vi nog tränat gärnet för nationella FEI nu i vår. 

 

Cherry och jag under våran andra dressyrstart tillsammans. Precis omskolat hoppekipage. 

"Everything happens for a reason" är ett känt ordspråk som jag funderar på rätt ofta. Kanske var det meningen att jag på något sätt skulle sluta min hoppsatsning och istället präglas av dressyrens konst? Jag vet inte, men fast i dressyren är jag. Det finns inget bättre än att se ett ekipage som har harmoni och som dansar fram. Att sedan uppleva den känslan själv är bättre än all njutning i världen.