Vi har valt en sport och ett intresse där det i princip varje dag handlar om toppar och dalar i ridpass och övrig kontakt med hästvärlden. Hur många gånger har man inte undrat hur ett pass kan gå från bra - till dåligt - till hemskt - till underbart? Och hur många svackor har man inte under ett år jämfört hur många supertoppar man har under kanske ett pass i halvåret...? 

 

Jag har svårt att förstå hur mycket man som hästmänniska går igenom bara för att en gång till få uppleva det där ridpasset där hästen dansar fram till minimala hjälper och alla poletter som ni kämpat med under flera månaders tid bara faller på plats. Inte nog på de långa och hemska stunderna mellan varje perfekt pass så har vi även ett privatliv på sidan om. Och vi är alla medvetna om att det inte heller är en dans på rosor. Vi hästmänniskor är nog bland de starkaste psykiskt. Trots motgångar och tuffa tider så kämpar vi på tills vi stupar, vi ger inte upp. Vi ser alltid glimten ur situationer och kämpar mot våra mål. Vi är medvetna om att allt man kämpat för kan avslutas på en mikrosekund men vi sätter våran psykiska och fysiska styrka och allt hopp i världen för vårat hopp. 

Vi har med tiden lärt oss att ta minsta lilla positiva sak som ett värde av en dyrbar diamant. 

 

Vi ska vara stolta över varje dag vi fortsätter att älska denna fantastiska sport. För vi kan inte få det bättre, vi vet värdet av det lilla positiva och vi vet hur livet går till. Plötsligt kan allt vända men det enda som kan stoppa än är brist på hopp. Vi får uppleva så mycket tillsammans med våra älskade djur, bra som dåligt. Det finns inget av högre värde.