Min Cherry
Jag försöker skriva ihop inlägg. Men vad jag än börjar fundera på så kommer Cherry in i mina tankar. Och jag kan inte längre hantera det.
Jag får mina gråtanfall över henne rätt ofta, och jag tänker på henne varje dag. Men jag har försökt hantera det för både min omgivnings och min skull - det är inte så bra att gråta hela tiden så man får kontant huvudvärk...
Men ibland blir det bara för mycket. Jag kan koppla henne till allt. Till ord, till prylar, till tankar, till minnen och till framtiden. Och just nu skulle jag bara vilja gå ut i hagen och krama om henne medans hon pratar, vilket hon alltid gjorde, och kunna hitta tröst i hennes närvaro. Men det går inte, för hon är inte här.
Från att få träffat henne varje dag i flera år till att inte få se henne på flera veckor. Nu är vi uppe i månader utan varandra. Det svåraste är att inte veta när jag får se henne igen. Jag önskar jag kunde göra något drastiskt och springa genom skogar och gå över vägar bara för att få titta på henne men det kan jag inte.
Från att få träffat henne varje dag i flera år till att inte få se henne på flera veckor. Nu är vi uppe i månader utan varandra. Det svåraste är att inte veta när jag får se henne igen. Jag önskar jag kunde göra något drastiskt och springa genom skogar och gå över vägar bara för att få titta på henne men det kan jag inte.
Jag är fast här med minnen. Minnen som ingen någonsin kan radera och som aldrig någonsin kommer sluta glädja mig - och inte heller kommer sluta göra ont. Jag är fast här med endast hopp och tro, hopp om att få träffa henne snart igen och tro på att någon där ute - vem som helst, kan förstå.
Ja, jag har Porter nu. Ja, han gör mig lycklig. Ja, jag trivs med honom. Nej, jag vill inte bli av med honom.
Men det gör det inte lättare. Visst fungerar han lite som min medicin för han förgyller min vardag när ingen annan gör det.
Men det gör det inte lättare. Visst fungerar han lite som min medicin för han förgyller min vardag när ingen annan gör det.
Cherry är min skrivbordsbild på datorn, hon är bakgrundsbild och skal på min mobil. Hon är mitt omslag på facebook, hon är tavlor på mina väggar, hon är i mitt hjärta. Hon är på alla ställen man kan vara - förutom här. Cherry är inte här. Jag bär henne alltid med mig men jag har henne inte vid min sida...
Jag kommer fortfarande ihåg hur det känns att pussa hennes mjuka, stora och goa mule. Hur hon pratade konstant. Hur hennes päls blänkte i solen. Hur hon hoppade och for av glädje när man red henne. Hur hon sken upp när hon blev tävlingsfin och var så stolt. Jag minns allt, hennes bra och dåliga sidor. Hennes vanor och ovanor. Vad hon älskade och vad hon hatade. Vad hon ville och inte ville.
Hennes lila glittrande grimma som passade hennes personlighet som handen i handsken doftar fortfarande henne. Hennes täcken har hennes päls på sig. Hennes borstar har hennes stöv.
Det är inte klokt vad man kan sakna någon. Men Cherry var inte bara en ponny, hon var och är mitt liv . Hon kom in i det i de mörkaste tiderna och sakta men säkert gjorde hon det ljusare och ljusare. Hon fanns där när ingen annan gjorde det, hon lyssnade när ingen annan ville höra. Hon fick mig skratta när allt jag ville var att gråta.
Det är så tomt utan henne. Hennes tillvaro saknas här av ALLA. Jag tror vi alla i stallet saknar hur hon pratade så fort man visade sig. Jag saknar min bästa vän, jag saknar hon som är mitt allt.
Jag försöker vara stark men det är inte så lätt när ens styrka är så långt bort och oanträffbar. Men jag vet i alla fall att hon är okej för hon har mat. Där det finns mat mår Cherry bra. Hihi! Och jag vet att hennes ägare tar hand om henne.
Jag saknar dig
/Linn
Kommentarer
Trackback
