Vi köpte en ny transport för lite mer än ett år sedan. En Star Trailer som har allt. Det måste vara ett av våra bästa köp. 

 

Hur som helst, nu under vintern har den "gulnat till" på vissa ställen vilket ser väldigt tråkigt ut. Jag tänkte om ni har några tips på hur man kan få bort detta? Vi måste också stripe:a om den då det fortfarande står föregående ägares namn på den. Och då måste vi få bort märkerna efter det... phu. 

 

Har ni någon massör, equiterapeut eller liknande ute till era hästar? 
Vilket av de, varför och hur ofta? Vad har ni för erfarenheter av detta?

 

 

 

/Linn

Att samla på sig hästar är lätt. Vi har fem hästar varav fyra är i våran ägo. En är utlånad och en har bott borta under vintern men så fort våren kommer har vi fyra hemma + två inhyrda. Detta har vi på endast en lön och ett gigantiskt hus för två personer på närmare 200 kvadratmeter. Jag vet - min mamma är fantastisk som överlever varje månad. 

 

Igår funderade jag lite på framtiden. Jag har alltid tänkt att jag vill ha så många hästar som möjligt men har nu tänkt om - lite i alla fall. 

Jag vill ha två (högst tre) storhästar. Varav en är i åtminstone MSV B stadiet och som med fortsatt jobb går ännu högre, en i LA-MSV och eventuellt en unghäst med potencial. Jag har för stor vilja att tävla i frack och hatt för att samla på mig en massa halvdana hästar och inser att det är bättre med EN bra och en/två i utvecklingsfasen. Sedan får jag väl kanske forma den bästa hästen själv till de högre klasserna, det handlar inte om det - men jag vill ha en som jag kan starta MSV på. 

 

 

Sedan vill jag ha ett par NF ston så att jag får två föl per år och därmed kan fortsätta aveln jag och mamma har, Stuteri Ängsbacken. Jag brinner verkligen för New Forestaveln och vill inte sluta. Det kliar i fingrarna redan efter att betäcka men vi får se. Wilma ska ut och bli vuxen och Holly ska helst säljas. 
Dessa kostar inte mer än "det vanliga" (mat, vatten, hovslagare, veterinär osv. osv) samt betäckningsavgifter. Men som tur är så är det relativt billigt på ponnysidan!

 

 

Hur ska jag få det här att gå ihop? Jadu, jag får vara säker på att det är vad jag vill så jag lägger pengarna på rätt ställe. Det vill säga på träning istället för till ett par nya skor till mig. Prioritera. 
Sedan vill jag gärna ha några inhyrda hästar så det drar in lite och jag samtidigt får lite hjälp i stallet med in och utsläpp så jag får varva ner ibland.

Drömmen är ju att få jobba med att rida till hästar, utbilda och tävla. Det är så svårt att säga hur många hästar jag kan ha men det får framtiden utvisa. Och om jag inte överlever på bara hästar så insåg jag idag att jag skulle tycka att det var roligt att arbeta med hemsidor och liknande. 

 

 

Det är bra att tänka på framtiden ibland. Det är motiverande och lägger upp klarare riktlinjer i livet att sträva mot. 

 

 

/Linn

 

Jag tänker såhär; 
Vi rider inte våra hästar i form "bara för att", och "bara för att det ser snyggt ut". Utan varför vi rider hästen i form är för att det ger bäst förutsättningar för hästen att bära upp ryttaren, ha förutsättningar till hållbarhet och för att ha hästen i balans. Bland annat. 

 

Och för att kolla meningen med korrekt ridning - vilket är att få hästen få över mer vikt på bakbenen och därför komma upp i framdelen (som alla vet har hästen mer procent vikt på frambenen i naturligt läge vilket sliter oerhört på benen och kroppen öht), och därför rider vi hästen i form från bakbenen fram till bettet så att vi har hästen mellan skänkel och hand. Först när hästen är där kan vi inverka och få hästen lägga över mer vikt på bakbenen. 

Att ni tar bort sadeln, fine, men att ta bort tränset förstår jag inte. För då kan ni inte arbeta hästen mellan skänkel och hand samt bli ihopriden - och då går hästen på frambenen och sliter på sin kropp.

Skulle det räcka med att rida ihop hästen för kroppen så tror jag inte att WC ryttarna skulle rida med utrustning. De om några har styrkan och kunskapen att rida ihop hästen utan utrustning men bevisligen gör de ett självklart val. De har vettet att förstå att det är hjälpande istället för stjälpande att rida med utrustning och hästen i form. 

 

 

 

/Linn

 

 

Tack för alla tips kring lastningen. Tyvärr var det saker som vi redan provat och en del tips där folk missförstod, hade hoppats på att få ett sådant där magitrick där man bara behövde säga blomma så skulle hon springa in i transporten men det verkar inte finnas... ;)

 

Wilma har åkt sedan hon var föl till utställningar, premieringar, test och miljöträning. Det har egentligen aldrig varit några problem, hon har gått in och ut några gånger sedan har det bara varit och stänga. 
Därför vet jag att det finns där. Fuxsto och unghäst är sällan en bra kombo tillsammans.... 
Som sagt, hon är jäkligt smart. Vi har framförallt kört in några cm, backa, in ytterligare några cm, backa, in hela vägen, backa, in halva vägen, backa. Som jag skrev i förra inlägget, allt för att hon ska lyssna på mig och göra det jag ber henne om - att det är jag som bestämmer hur hon ska gå in och ut i transporten. Men berömgalen, smart och kvick som hon är så tror jag att hon vill ut snabbt för att hon tror att hon gör rätt då. Så nu får vi vara ännu tydligare, ha henne stå still ännu längre innan man backar ut henne. 

 

Hon har i alla fall gjort stora framsteg. Ett tag så blockade hon omvärlden totalt och bara frös fast. Nu går hon in heeeela vägen - även om hon är kvick ut. Det sköna är i alla fall att när man har henne inne och bommen för så är det inga problem. 

 

/Linn

 

Jag tänkte höra med er läsare om ni har några tips att dela med er av. 

När Wilma gått in i transporten så går hon ut igen lika fort. Då är jag snabb som sjutton och säger back så att det blir som att det är jag som backar henne, så att det är jag som bestämmer och säger åt henne vad hon ska göra.

 
I förrgår när vi lastade så visade hon inga av hennes tidigare tendenser utan gick rätt in när jag bad henne - men som sagt - backade ut lika fort igen. Och jag vill inte att det ska bli ett stressmoment att slänga på bommen utan man ska kunna ta det lugnt och säkert. 

 

Kan även tillägga att några händer på rumpan inte är något att prova för då kommer bakbenen farandes. 

 

 

 

 

/Linn

Jag delade med mig av att vi är i en svacka just nu, jag och Porter. Efter lite funderingar och analyser har jag kommit fram till några saker jag ska prova. 

* Ta bort fårskinnspadden. Satte på den då han blev känslig efter klippningen men upplever nu att jag hamnar för högt upp, vill ha mer kontakt med ryggen.
* Strunta i om det bara blir skritt under en del pass, att verkligen lossa honom i skritten innan jag går över till någon annan gångart. Blir lite stressad när jag vet att jag har en timma på mig att rida och han behöver få gå av sig, men jag får sluta lyssna på andra och verkligen vara supernogrann. Tror det lättar upp de andra gångarterna. 

* Markarbeta oftare. Är lite för fast i Cherrytänken (hon fick en träning i veckan samt ev en tävling. Mer behövdes inte eller kunde hon inte ta, hon var en ponny som behövde ut och busa). Tror det hjälper mycket, tyvärr är det inte speciellt lätt att sitta på ett öppet gärde, det gör bara att han blir starkare men det går åtminstone att jobba i skritt där jag kommer mer till ridning. 

* Ta ut massör eller equiterapeut som kan mjuka upp honom lite så han får bättre förutsättningar. 

 

Om ni fick välja mellan två olika slags hästar med olika slags fördelar.... vilken av dessa skulle ni välja?

Häst nummer ett:
En häst som sitter fast, är stark och som går med huvudet i vädret. Trots mycket och korrekt träning så händer inte mycket. Ibland, några linjer här och var under några ridpass, så är hästen jättefin. Men 9/10 så är huvudet i vädret och allt är stretigt. När man väl får lite utveckling och man får det stressigt en eller två dagar och måste låta hästen vila så tappar den allt och man är tillbaka på ruta ett igen. Ofta får man känslan av att hästen tappar allt man ridit igenom under natten och varje pass börjas från punkten där man startade utan att man egentligen får igenom något under passet. 

 

En häst som knäpper av. Det är helt tomt i handen och vad man än gör så krullar hästen ihop sig. Hästen sitter fast lite här och var men det är inget som syns direkt på marken. Den är jämn i sitt presterande, ingen topp och ingen dal - alltid med nacken avknäppt. 

 

 

Jag är lite neutral i frågan. Ingen av hästarna arbetar korrekt och därför är ingen av hästarna "självklar" att välja. Den ena hästen kan man lura andra med (jag menar, det syns inte alltid för orutinerade ögon om hästen knäpper av vilket innebär att man fortfarande kan samla mer poäng på tävlingsbanan än på hästen som har huvudet uppe i värdet och stretar emot), och den andra är jättefin några väldigt få steg - och hur långt kommer man egentligen med det? När hästen tappar allt under natten?

 

 

/Linn

Har ni tänkt på att man ofta lägger märke till vilka som har ny häst/ponny? Individen i fråga är ofta lite mager eller lite rund. Men det är bara naturligt. Man ska prova nytt foder och hitta en fodermängd som passar hästen utöver ens träning och eftertraktade egenskaper. Även om tidigare ägaren skickar en lista så blir det aldrig exakt då man kanske inte har samma hökvalité och liknande. 

Visst kan man räkna ut en foderstatus men jag tycker det är viktigare att se på individen. "Okej, nu är hästen lite mager. Då ökar vi på lite", alternativt "Nu är hästen lite rund, då drar jag ner lite på maten". Det är jättesvårt att hitta rätt mängd på en ny individ. 

 

En sak som gör mig ledsen är att se att det är så många som väljer att stanna hemma och träna på egen hand. Extra ledsen blir jag när man ser potencialen i ekipaget och att de aldrig får nyttja den på samma sätt. 

Man är aldrig för bra för att fortsätta träna. Aldrig. Även toppryttarna tränar. 

 

Varför tränar man? Jo, för att bli bättre. Och hur blir man bättre? Genom att träna. Och framförallt att inse att man behöver träning för att utvecklas, det är viktigt att förstå för det är först då man verkligen tar till sig av träningen. 

 

Även om man kanske inte har mål om att komma upp i klasserna så är det för mig inte okej att sitta hemma år ut och år in utan att någon gång fråga om hjälp. För har man aldrig ett öga på sig så är det svårt att upptäcka ovanor som lätt uppstår - att man viker sig i sidan, att man driver lite mer med ena skänkeln, att man sitter i stolsits och liknande, saker som lätt kan förstöra en häst om det pågår tillräckligt länge. 

 

 

Lite synd tycker jag också att det är när ekipage med potential tränar för tränare som inte får fram något. Jag säger inte att det finns något som bevisar att A tränare är bättre än en outbildad tränare, men tänk efter först. Har den outbildade tränaren några elever som visar framfötterna? Som har kommit någonstans? De alla kanske sitter på sin LC-LB nivå och blir lurade med träningen, med det menar jag att de tränar och tränar och tror att det händer något men det faktiskt inte gör det. Då gäller det att tänka efter om det kanske är dags att byta tränare för sin egen skull. 

 

Jag tränar för Britt Pärsson. Hon är B tränare i hoppning men har ridit mycket hög dressyr. Hon är väldigt, väldigt, noga med grunderna vilket gör att vi fungerar bra ihop. Jag tycker Britt utvecklas som tränare samtidigt som jag utvecklas som elev, hon tar sig tid att förklara och sitter även upp på mina ponnyer för att själv känna problemen och kunna hjälpa mig på bästa sätt. Hon är väldigt "hård", hon säger inte bra i onödan, tvärt om. Men de gånger i livet man fått ett "perfekt" - då är det banne mig perfekt. Hon är ovärderlig. 

 

 

/Linn

Det är skrämmande nog mindre än ett år kvar av mitt sista ponnyår. Fylls jag av panik? Ja, för att vara ärlig så kommer det lite panikkänslor. Det här året var tänkt till så mycket annat, Cherry och jag tränade mot FEI debut och SM kval och vi hade definitivt varit där idag om hon fått vara hel. Istället står jag här med en ny ponny och nya mål. Målen är mindre, ganska mycket mindre. Nu hoppas jag att få rida åtminstone få rida DM med bra förutsättningar som går i stapeln i höst. 
Det gör mig lite ledsen, det kan jag ärligt säga. Jag hade verkligen allt. Mitt sista ponnyår i ett guldläge. Jag hade fått ta vara på tiden och suga ut alla erfarenheter det finns att få i ponnyåren. Startat de högsta klasserna och där haft en fin chans - på en ponny som jag ridit upp i klasserna själv. 

Trots detta är jag så fruktansvärt glad att jag fått äran att rida ingen annan än Skattegårds Porter RNF 156, en ponny som lärt mig mycket sedan han kom hit även fast vi egentligen inte hunnit något. Vi är fortfarande under igångsättning, vi är båda ringrostiga och vi har ingen aning om hur våra framtida dagar ser ut. Även fast det känns ganska mycket att missa det jag siktat mot i alla mina år... så är jag så glad över det kommande året som väntar. För jag kommer få lära mig så mycket. 

 

 

Jag kommer istället utvecklas mot min framtid som är lite längre bort. Och just då, i framtiden, gäller det inte att ha ridit så många SM som möjligt utan istället att man som ryttare lärt sig så mycket som möjligt. 

Jag ska inte säga för mycket, Porter kan ju allt men det är mycket igångsättning, stärkande och uppbyggande just nu. Mycket grunder och mycket sammansvetsning mellan oss två som individer. När styrkan, grunderna, konditionen, musklerna och samspelet är på plats kanske allt går av raketfart.

"Poletten" kanske släpper inom en månad så vi kan ta oss vidare och "go for it", eller så kanske det tar tills i höst innan vi är "där". Vi har hittat traven fylld av schvung så den biten är i alla fall avprickad. 
Det är så oförutsägbart men "mirakel" kan ju ske. Så jag ska inte vara för negativ. Men det gör inget om vi inte startar SM, FEI och liknande för vi kommer göra så mycket annat som jag kommer ha med mig i kommande år, saker som är viktigare än ett deltagande någonstans.

 

 

Mitt sista ponnyår (ush det gör ont att skriva) kommer ge mig lärdom, utveckling och en stabil grund för framtiden. Jag kanske missar de högsta klasserna och delta i SM men istället får jag fokusera på det viktiga - att lära mig, att lära mig ännu mer och att.... lära mig ÄNNU mer.  Det kommer Porter hjälpa mig så otroligt mycket med. Och våran tid kommer fyllas med många minnen och meriter - på vilken nivå kan jag dock inte uttala mig om - det återstår att se. 

/Linn

Jag som bloggare förväntas skriva inlägg som är provocerande. Jag förväntas skriva om överviktiga ryttare, om hur ful utrustning folk använder och om hur dåliga personer är på att rida. Detta för att locka folk till att komma in på bloggen och lämna kommentarer, nå en högre statistik och öka mängden kommentarer. "Förhoppningsvis" tar det ökande intresset bloggen till topplistor så att den sprids vidare och ännu mer klickar in för att provoceras. 

Tyvärr är det jag skrev ovan sant. Ni har själva sett det - Hanna Widerstedt, Kissie, skvallerbloggar inom ridsporten. Man skaffar ett "alter ego" som väcker intresse bland folk för att sedan under en dag ändra bloggens innehåll och bli snäll - detta när man har x antal läsare och är ute på x antal topplistor. Då har man redan marknadfört sig och har en grund att stå på som sitt riktiga jag. 
Det allra vidrigaste är att man får betalt för detta om man gör det tillräckligt bra. Man får betalt för att utsätta människor för pikar och hårda ord. 

Men nej, det här inlägget ska inte handla om nätmobbning. 

Hurvida ni upplever att jag har skrivit ett provocerande inlägg vet jag inte. Tyvärr är nog risken att det alltid finns någon där ute i världen som känner sig träffad trots att det är obefintligt eller inte var så menat. Istället vill jag som bloggare dela med mig till er om mina erfarenheter i livet, mina tankar och åsikter. Jag vill dela med mig av mina träningstips, min utveckling och min framtid. Inte bara för eran skull utan även för min, för att ha något att kolla tillbaka på. 

 

Jag har valt att stå emot den provocerande bloggtrenden. Blir det något av bloggen så har jag något att vara stolt över, jag och Nathalie har varit oss själva redan från början och om vi någon gång ska bli "stora" så är det pga det - att vi är och har vart oss själva.

 

/Linn

 

När jag och min pojkvän var ute och gick med Porter för ett par dagar sedan så reagerade han på Porters pannband. Han hade ett swarovskipannband med stora stenar.

Istället tyckte han att han skulle ha ett helsvart och att jag definitivt skulle inköpa ett under Göteborg Horse Show för att han tyckte att han för tillfället såg ut som "Ja jag vill leva la dolce vita ooh ooh".... 

 

 

Haha!


/Linn

Jag vet inte om det bara är jag men jag tycker det är oerhört svårt att provrida. Även om man vet precis vad man söker efter så måste man vara så pass lugn och fokuserad som möjligt för att få fram sin vanliga ridning och därefter kunna känna hur hästen fungerar. Men det är allt annat än lätt när ägare, eventuell ryttare och liknande står och tittar på med hököga och granskar varje millimeter av din ridning. Man sätter sig i en ny sadel som man inte känner, man sätter sig på en häst som inte reagerar fullt ut som de man ridit på tidigare. Då är det faktiskt inte lätt att rida. 

 

 

Jag beundrar Porters ägare något så enormt som lånade ut honom till mig trots att jag inte kunde rida honom på tygeln ens en gång på provridning. Visserligen hade jag inte ridit på ett halvår då och då är det inte lätt att sätta sig upp på en ny häst som inte blivit riden ordentligt (med ordentligt menar jag att han inte varit igång) på länge. Men troligtvis såg hon något under ytan som fick henne inse att det skulle gå - och det beundrar jag henne för. 

 

 

När vi själva får hit folk för provridning så försöker vi också se utanför boxen. Ja, personen kanske inte kan rida hästen på tygeln - men har personen ambitionen för att lära sig att rida just våran häst? Ser personen nervös ut? Är våran häst svårriden? 

Den mest skrämmande provridningen tror jag är när man ska prova storhästar och bara ridit på sina ponnyer i alla år. Att rida storhäst är en helt annan sak. 

 

 

Jag har haft tur alla provridningar. Jag har provridit Musse, Porter och Kasper. Alla passar mig som handen i handsken. Cherry provred jag aldrig men hon var och är verkligen "made for me". Förhoppningsvis fortsätter turen även i framtiden.... längtar!

 

 

 

 

/Linn

En hingst är alltid en hingst. Oavsett uppfostran, lydnad och temperament. 
Vi tvekade väldigt mycket på Porter innan vi provridit första gången endast för att han är just en hingst. Det är krävande att ha en med tanke på all förändring i all hantering av hästarna, stall, hagar och nytt tänk. 

Det finns egentligen två kategorier bland hingstar. De som är väldigt hingstiga och far runt med ston i tankarna dagarna i ända, och de är mycket krävande att hantera för säkerheten. Man måste alltid vara steget före och kunna kontrollera eventuella situationer. Sedan finns det även de som är oerhört väluppfostrande och som alltid är lyhörda, lugna och snälla. De som man lika gärna kan tro är valacker. Och även de är mycket krävande att hantera. Varför? Jo, det kan lätt bli att man "glömmer bort" (läs mer; inte alltid har en vaken tanke på att det är en hingst) och tack vare det kan situationer uppstå just för att man själv blir lite för borta. 
Porter är den sistnämnda hingsten, han är fantastisk i all hantering. Det är han verkligen, han står med två ston i stallet varav den ena tycker om att brunsta mycket och ofta. Men han kan ta det hur lätt som helst. Och just därför är det rätt krävande att behålla tanken på att det är en hingst även om man inte tror det för att han är så snäll. Just för säkerheten så är det viktigt att alltid ligga steget före och inte slappna av för mycket i tankarna vid hanteringen även om det är mycket liten risk att något händer.

 

 

Trots allt extra som tillkommer så är jag fast. Jag är frälst vid hingstar - det är något extra. Det får man känna efter en tid med de, framförallt älskar jag den ständiga energin. De är alltid på topp och färdiga för att arbeta. 
Att jag dessutom får spendera min första hingsttid med älskade Porter gör inte saken sämre, han är världens finaste grabb. Från insidan och ut. 

 

 

/Linn

En sak jag tycker är skrämmande är när en person har fyra hästar och har en och samma sadel till de - trots att de ser helt olika ut i exteriöret och liknande. 

Att man inte har råd med en inpassad sadel till varje häst förstår jag för det krävs ekonomi utöver det vanliga, Cherrys gick på skrämmande mycket.... och den fick vi använda ca. 5 gånger...

 

Att ha en och samma sadel till fyra olika hästar kan aldrig sluta bra. Är hästarna olika ligger sadeln olika på de, även om det bara handlar om några få marginaler ibland. Ska man kunna prestera till 110% så kan man inte rida runt i en sadel som glappar någon stans, som åker fram-bak-åt sidan och liknande. Man ska istället få hjälp att kunna koncentrera sig till fullo på ridningen och där även prestera utan hämningar. 

 

Som de flesta vet så brukar Britt rida mina ponnyer mycket. Hon har hjälpt mig med både Musse, Cherry och Porter och kommer fortsätta med det även i framtiden på mina hästar. 

Det är inte alls ovanligt att hon rider 60% av lektionen och jag 40%, ibland blir det mer och ibland mindre. Det gör hon för att hjälpa mig och ponnyerna, även fast jag nu de senaste åren kan lösgöra de själva och kan rida mer ordentligt och inte bara åka häst så kan hon alltid göra något snäpp till. Och i och med att jag aldrig haft en färdig häst så har hon kunnat "snabba på" utvecklingen lite när hon rider då hon kan komma ett steg längre än mig. 

Jag gillar även att se henne rida för då får jag det verkligen visat hur jag ska rida de. Vilka delar av kroppen använder hon? Vad gör hon när hen gör så? Hur löser hon det? 

 

Jag tycker att alla ska sätta upp sina tränare åtminstone en gång. Det är viktigt för de att få känna känslan hur det är att sitta på och därmed kunna ge ännu bättre tips och råd. 

 

Nya träningsformen sedan ett par år tillbaka är att rida hästarna låga i formen. Benämningen på detta är olika, allt från "LDR = Low deep round", "lång och låg" och så vidare. 

När jag tänker på detta så kommer det upp två funderingar i huvudet: 

1. Ni som säger "nu ska jag rida henne lång och låg". Lång?! Lång för mig betyder att hästen är lång i kroppen, det vill säga inte ihopriden med bakbenen under sig och höjd rygg. Och om det är vad man är ute efter så känns det fel, för dressyren handlar om att få ihop hästen - få in bakbenen och få de höja ryggen. 
Vad det än har för betydelse så tycker jag just ordet "lång" låter fel. 

 

2. Att rida hästen i en låg form betyder inte att hästen ska gå på bogarna. Det är många som missar. De lägger ner hästen och hela frampartiet ramlar med ner och hästen ramlar framåtstupa på bogarna. Det är inte syftet. 
Man kan med rätt träning få hästen gå i låg form med bibehållen balans. Om man släpper hästen på bogarna så ser jag inget syfte med att rida hästen låg, det blir ingen verkan mer än att hästen blir framtung. 

 

EX: Musse rids i lägre form och går på bogarna. Han är tung och inte ihop. 

Det är många som väljer att åka utomlands en period för att träna. Just nu är Matilda hos Adelinde Cornelissen och tränar och jag läser varje träningsinlägg hon skriver för att suga ut tips. Vet att en del åker till Anky van Grunsven och liknande också. Allt för att insipreras och få hjälp att komma vidare. 

 

Om jag någon gång har en så pass bra häst att våra svenska tränare inte längre räcker till, eller att jag behöver akut inspiration och hjälp från andra ögon och erfarenheter - då skulle jag åka till Kyra Kyrklund. Jag skulle inte ens fundera på någon annan, Kyra är mitt självklara val. Hon är fantastisk och har ett väldigt härligt träningssätt och förklarningar som gör att man förstår till 110% vad hon pratar om och är ute efter. 

 

 

Vem skulle ni vilja åka och träna hos under en period? Låt oss säga att ni kan välja vilken toppryttare som helst. Motivera gärna. 

 

 

/Linn

Har ni någon gång tävlat och regnet bara öst ner? Eller att det varit närmare -30 och man verkligen förfryst sig? Eller hur det har blåst så mycket att hästarna nästan lättar från marken? Eller att det varit så varmt att minst tio ryttare fick hoppa av sina hästar och kasta sig in i ett privatstall med iskallt vatten på huvudet för att inte tuppa av?

Då är det faktiskt ingen stor höjdare att tävla. Det är då man får känna på hur stor ens vilja och motivation faktiskt är, om man väljer att starta trots det. Oavsett vilket väder det än är som jag beskrev ovan så är det oerhört skönt att komma hem efter en sån dag.