Min första häst skaffade vi när jag var 12 år. Vi sa att vi skulle ha en storhäst, så att både jag och mamma kunde rida utan problem.

 

Jag hade ridit på ridskola i 3 år, och kunde allt trodde jag. Dock hade jag ingen aning om vad att "gå i form" var, eller hur man ens sadlar ordentligt.

 

Vi provred ett 5-årigt fullblod, men han passade inte oss. Vi la ut en annons på hästnet om att vi sökte häst, och fick snabbt svar. En kvinna som jobbade på ett försäljningsstall hade en valack på 10 år till salu, importerad från Irland, vid namn Coco. Vi provred, och två dagar senare var han våran!

 

 

En film från ett vanligt ridpass, där jag tyckte att jag red ganska ordentligt. Då förstår ni vart jag låg för 4 år sedan...

 

Men sen gick det utför. Vi red inte honom ordentligt eftersom vi inte kunde, och han var en ren hopphäst. Han blev het, stack med mig flera gånger per ridpass. Vi flyttade till ett annat stall, i hopp om att få bättre hjälp. Det fick vi, men det räckte inte.

 

Efter ca 9 månader tillsammans, efter kämpande och mååååånga träningar, så beslutade vi att sälja.

 

Mamma hittade hans förra ägare i Skottland där han föddes, och de berättade mycket om honom. Hans riktiga namn var inte Coco, det var Hillandale Rococo. Han hade vunnit mängder av tävlingar där borta! Men han hade varit skadad också. Han såldes sedan till ett försäljningsstall på Irland, där de låtsades ha tappat bort hans pass där det stog om skadan. Sedan sålde de honom som en hel och frisk häst, under annat namn. Allt för att tjäna pengar.

 

Han lämnades till mammas kompis på tillridning, där det funkade jättebra.

 

 

 

Vi sålde honom till vad som verkade vara ett TOPPEN hem! Egen hästgård, flera andra hästar och mycket hästvana. Men vad gjorde de? Hoppade sönder honom. Han hade nog hållt om han fått vänjas långsamt, men de hoppade 120-banor efter 2 veckor...

 

De bokade tid för avlivning innan de avslutat behandlingarna. Vi försökte köpa tillbaka honom, men vi hade min ponny Knut då, och den summan de ville ha för en trasig häst, som kanske inte klarar sig, var löjlig. Den får man inte fram på 2 dagar.

 

Sigge, som vi alltid kallade honom, springer idag på de gröna ängarna. Det var så onödigt, att ta ett liv som kan klara sig, och han kunde ha gått som dressyrhäst istället. Men nej, de avlivade honom..

 

Orden jag skulle vilja beskriva dem med är inte bloggvänliga, så jag låter bli.

 

Låter det som en bra start på hästeriet? Nej, det var hemskt.

 

 

 

 

/Nathalie