Det jag älskar med dressyren, är elegansen och samarbetet som krävs mellan häst och ryttare. Att få hästen att dansa fram och förflytta sig i luften, det är en magisk känsla. Det är så svårt att beskriva, men det som upplevt det vet.

 

I hoppning kan det vara lite slit och släng, man behöver inte vara trevlig mot hästen på banan för att vinna. Rider du otrevligt i dressyr hamnar du sist, eftersom det är en bedömingssport.

 

En av de bästa känslorna måste vara efter ritten, när man väntar på att pappa ska komma med protokollet och man får se sin procent, och pappa ser sådär hemlighetsfullt glad ut.

 

Att får rida in på ärovarvet och galoppera först (bocka om man heter Ziro ;)). Känslan är oslagbar.

 

Förhoppningsvis kommer ni få se och läsa en hel del om både Ziros och Porters fram- och motgångar på tävlingsbanorna 2013. Det kommer ni inte vilja missa!