När jag och min pojkvän var ute och gick med Porter för ett par dagar sedan så reagerade han på Porters pannband. Han hade ett swarovskipannband med stora stenar.

Istället tyckte han att han skulle ha ett helsvart och att jag definitivt skulle inköpa ett under Göteborg Horse Show för att han tyckte att han för tillfället såg ut som "Ja jag vill leva la dolce vita ooh ooh".... 

 

 

Haha!


/Linn

Jag vet inte om det bara är jag men jag tycker det är oerhört svårt att provrida. Även om man vet precis vad man söker efter så måste man vara så pass lugn och fokuserad som möjligt för att få fram sin vanliga ridning och därefter kunna känna hur hästen fungerar. Men det är allt annat än lätt när ägare, eventuell ryttare och liknande står och tittar på med hököga och granskar varje millimeter av din ridning. Man sätter sig i en ny sadel som man inte känner, man sätter sig på en häst som inte reagerar fullt ut som de man ridit på tidigare. Då är det faktiskt inte lätt att rida. 

 

 

Jag beundrar Porters ägare något så enormt som lånade ut honom till mig trots att jag inte kunde rida honom på tygeln ens en gång på provridning. Visserligen hade jag inte ridit på ett halvår då och då är det inte lätt att sätta sig upp på en ny häst som inte blivit riden ordentligt (med ordentligt menar jag att han inte varit igång) på länge. Men troligtvis såg hon något under ytan som fick henne inse att det skulle gå - och det beundrar jag henne för. 

 

 

När vi själva får hit folk för provridning så försöker vi också se utanför boxen. Ja, personen kanske inte kan rida hästen på tygeln - men har personen ambitionen för att lära sig att rida just våran häst? Ser personen nervös ut? Är våran häst svårriden? 

Den mest skrämmande provridningen tror jag är när man ska prova storhästar och bara ridit på sina ponnyer i alla år. Att rida storhäst är en helt annan sak. 

 

 

Jag har haft tur alla provridningar. Jag har provridit Musse, Porter och Kasper. Alla passar mig som handen i handsken. Cherry provred jag aldrig men hon var och är verkligen "made for me". Förhoppningsvis fortsätter turen även i framtiden.... längtar!

 

 

 

 

/Linn

En hingst är alltid en hingst. Oavsett uppfostran, lydnad och temperament. 
Vi tvekade väldigt mycket på Porter innan vi provridit första gången endast för att han är just en hingst. Det är krävande att ha en med tanke på all förändring i all hantering av hästarna, stall, hagar och nytt tänk. 

Det finns egentligen två kategorier bland hingstar. De som är väldigt hingstiga och far runt med ston i tankarna dagarna i ända, och de är mycket krävande att hantera för säkerheten. Man måste alltid vara steget före och kunna kontrollera eventuella situationer. Sedan finns det även de som är oerhört väluppfostrande och som alltid är lyhörda, lugna och snälla. De som man lika gärna kan tro är valacker. Och även de är mycket krävande att hantera. Varför? Jo, det kan lätt bli att man "glömmer bort" (läs mer; inte alltid har en vaken tanke på att det är en hingst) och tack vare det kan situationer uppstå just för att man själv blir lite för borta. 
Porter är den sistnämnda hingsten, han är fantastisk i all hantering. Det är han verkligen, han står med två ston i stallet varav den ena tycker om att brunsta mycket och ofta. Men han kan ta det hur lätt som helst. Och just därför är det rätt krävande att behålla tanken på att det är en hingst även om man inte tror det för att han är så snäll. Just för säkerheten så är det viktigt att alltid ligga steget före och inte slappna av för mycket i tankarna vid hanteringen även om det är mycket liten risk att något händer.

 

 

Trots allt extra som tillkommer så är jag fast. Jag är frälst vid hingstar - det är något extra. Det får man känna efter en tid med de, framförallt älskar jag den ständiga energin. De är alltid på topp och färdiga för att arbeta. 
Att jag dessutom får spendera min första hingsttid med älskade Porter gör inte saken sämre, han är världens finaste grabb. Från insidan och ut. 

 

 

/Linn

Marianne tyckte igår att jag skulle höja kraven ännu mer. Han går i samling, men jag ska kräva ännu mer samling och bakben. Hon tyckte att allt var bra "här", men jag ska kräva lite mer så att allt blir bra där också. Det är då vi kommer bli riktigt vassa (även om vi är rätt vassa nu också, akta så ni inte skär er!), och då kommer vi ha det som krävs för att prestera lika bra på nationell nivå som vi gör på regional nivå nu.

 

Jag tar ju allt så långsamt, inlärning osv, för att verkligen se att allt funkar innan jag går vidare. Det var riktigt kul att Marianne tyckte att vi är redo för den högre samlingen och klasserna, att vi var så pass bra att vi kunde det.

 

Jag sitter och kollar på filmen, för även om den är väldigt suddig så hör jag utmärkt vad hon säger, och så se jag ju lite grann vad vi gör också :)

 

Träningen gick SÅ bra idag :D Vi började med fartkontroll i galoppen, att kunna samla och öka direkt. Att öka är nemas problemas, men att komma tillbaka är en annan femma haha! Nej men det gick bra efter ett par gånger.

 

Sedan skulle vi göra bakdelsvändningar. Jag SUGER på bakdelsvändningar, så där fick jag skäll och bakläxa ;) Jag fick många bra tips där iallafall, och ska kräva mer samling i skritten av Ziro.

 

I galoppen var han så jäkla pigg! På gränsen mot het, men väldigt lätt och fin i munnen - som alltid. Jag kunde lätt sätta honom på rumpan och verkligen få fram tävlingsgaloppen. Marianne var väldigt nöjd med det! Vi fick jobba med de enkla bytena en del också. Vi red dem på volt, och sedan serpentiner. På serpentinerna blev de så himla bra!

 

Sedan gjorde vi dem på medellinjen. Där gäller det att hålla dem raka, vilket gick på andra försöket. Första gången trodde han halt och jag var otydlig.

 

I slutet av passet när vi travade så var han så jäkla fin! Verkligen under sig med bakbenen och superfint samlad.

 

Jag har film, men mamma "visste inte" hur man fixar fokuset, så allt är en luddklump :(

 

Idag är det en vecka kvar till start! Tjat om den där första tävlingen nu, men efter 4 månader utan tävling är jag så gaaalet taggad :D Hoppashoppas att han sköter sig bara!

 

Idag började det sådär... Jag red mycket basic, steg och fartkontroll. Böjde igenom honom och checkade läget. Han kändes okej, men jag ville ha lite mer tryck och tramp i honom. Han fick gå i en myrtrav, så pyttesmå steg det bara gick. Ur det skulle han antingen komma fram i en galoppökning eller travökning. Efter det blev det bättre!

 

Andra halvan av passet kändes han helt magisk! Han dansade fram fjäderlätt, samlat och på baken. Det var gick bra att sätta honom i piruettgalopp (inga piruetter än, dock), och hålla honom där ett par språng innan vi fortsatte.

 

Jag testade även lite "passsagetänk", genom att samla samla samla traven samtidigt som jag kittlade honom med spöt. Känslan alltså. Rumpan försvann ner under honom och fronten kom upp, och två små tramp kände jag allt. Åh, min fina lilla häst!

 

Han var helt obeskrivligt fin då, så jag ser verkligen fram emot träningen imorgon, och förhoppningsvis ser Marianne en tydlig skillnad sedan förra året :D

 

Jag hittade ett par klipp på Youtube från Kyra clinicar som jag tänkte dela med mig av.

 

Allra intressantast tycker jag var när hon tar upp klassikern med att "röra fingrarna". Lyssna så får ni höra vad hon säger om det.
 

 

 

/Linn

Ikväll ska jag träna, men inte för Susanne. Vi tre i gruppen ska träna varandra, men vi får se hur mycket träning vi får. Ett ordentligt pass ska det blir iallafall!

 

Imorgon är det träning för Marianne Essen iallafall. Som jag längtar! Trots att jag bara ridit för henne en gång förra året, så tyckte jag om henne hur mycket som helst. Hon checkade grunderna, och sen började vi med rörelser. Hon anpassar sig bra till olika hästar och nivåer, och förklarar väldigt enkelt. Hoppas på att få många "aha-upplevelser".

 

 

Här är en film från den gången jag tränade för henne. Här låg vi dock fortfarande på lägre LA-nivå, ingen samling  eller mer avancerade rörelser eller så :)

 

 

/Nathalie

En sak jag tycker är skrämmande är när en person har fyra hästar och har en och samma sadel till de - trots att de ser helt olika ut i exteriöret och liknande. 

Att man inte har råd med en inpassad sadel till varje häst förstår jag för det krävs ekonomi utöver det vanliga, Cherrys gick på skrämmande mycket.... och den fick vi använda ca. 5 gånger...

 

Att ha en och samma sadel till fyra olika hästar kan aldrig sluta bra. Är hästarna olika ligger sadeln olika på de, även om det bara handlar om några få marginaler ibland. Ska man kunna prestera till 110% så kan man inte rida runt i en sadel som glappar någon stans, som åker fram-bak-åt sidan och liknande. Man ska istället få hjälp att kunna koncentrera sig till fullo på ridningen och där även prestera utan hämningar. 

 

Tidigare fick jag ett sms från våran hästlärare där det stod att skolan betalade inträde den 24 på GHS så vi skulle få se bla. Kyra Clinicen som jag önskade. Vilket betyder... ÄNTLIGEN får jag se Kyra undervisa och lära ut. 

Som ni alla förstår vid det här laget så är hon min stora förebild och jag är så lycklig. Jag tror jag kommer få mycket inspiration till min egna träning och även få ny förståelse på övningar och tips. Vet att alla säger att hon förklarar så bra och har roliga liknelser. Det ska bli härligt att äntligen få uppleva det själv, går i ett slagt lyckorus. 

 

Det blir alltså mycket GHS för mig i år. Vi åker även ner hela helgen. Underbart. 

 

Vikten av dressyr är trots allt att ha en lyhörd häst. Men när är det extra viktigt? Jo, när hästen är tungriden. 

En tungriden häst, det vill säga ofta de som har ett bristande exteriör - byggd i nersförbacke, grova i typen och allmänt "tunga" - är extra viktigt att den är lyhörd. 
Tänk er själva, en häst som är tungriden och om man då inte jobbar med effektheten av hjälperna... det blir ännu värre. Då blir även ryttaren tungriden och får ta i med varje muskel som finns i kroppen och allt ser tungt och ansträngt ut - motsatsen för dressyrens syfte och mål. Istället är det viktigt att jobba med lyrhördheten och effektheten av hjälperna på en sådan häst, driver man så ska den svara direkt. Det är extra, extra viktigt på en sådan häst. 

 

"Förr i tiden" när jag red Musse 7 dagar i veckan i princip så fick jag dagligen jobba med detta. Det blev bättre och bättre och han blev tillslut riktigt lydig för skänkeln vilket underlättade all ridning och utförning överlag. Det blev inte längre lika tungt. 
Jag kan säga att jag hade stenhårda benmuskler efter all drivning tillslut. 

 

"Numera" när jag fick Cherry dit jag ville ha henne - det vill säga lydhörd och snabbt svarande för skänkeln, och även nu med Porter som även han är lyhörd... så kan jag inte längre rida de tunga hästarna. Jag har helt enkelt inte den styrkan i benen, numera kan jag rida med små, lätta hjälper utan att ta i så ridningen slipper bli en kamp. 

 

Idag red vi ju ut. Det började bra, han var jättepigg men lugn ändå. Vi travade, och han var lite busig, slängde med huvudet och studsade lite. Det var okej!

 

Sen galopperade vi, och det gick undan! Men ändå, helt okej! Vid en punkt brukar jag galoppera fram och tillbaka på en väg, då det  är så himla bra just där. Men idag var det inte kul! När jag skulle vända Ziro så skulle han inte vända, utan han skulle fortsätta. Men nu är det ju jag som bestämmer, och inte han. Till slut vände han iallafall. Då skulle jag göra halt "bara för att". Han blev flyförbannad!

 

Han backade, studsade, hotade att resa sig osv. Han var så överladdad inför galopp att han inte kunde hålla sig. På sidorna av vägen var det djupa diken just där, kanske 2 meter ner. Han började backa i racerfart mot ett dike, och jag försökte få fram honom. Han stannade och reste sig högt, och ena foten började glida nerför kanten. Jag började glida bakåt, och instinktivt slängde jag mig av åt sidan. Hade jag suttit kvar där hade vi kanske vält över. Men han - som JÄKLA tur är - tog inga fler steg bakåt utan gick fram när jag panikdrog fram honom i tyglarna (hackamore).

 

Gissa om jag blev rädd? Typiskt att han skulle börja just där, det enda stället på hela ridturen med diken på sidorna, en sträcka på max 10 meter.

 

Resten av ridturen var SUPER. Han var tokladdad och for överallt, sprang som en liten galopphäst och gjorde luftsprång och bocksprång. Så kul hade vi! Jag red samma sträcka hela tiden, just för att han ska gå DÄR utan att tjaffsa.

 

Jag hittade dessutom en jättefin stig rätt in i skogen, men massa smågranar på sidorna. Den ska vi utforska!

 

Idag är jag ledig - studiedag. Det ska jag utnyttja, och ska äta lunch med mamma och sedan kör hon mig direkt till stallet. Det är kanonväder ute, så Ziro och jag ska ta en lång uteritt, bara han och jag. Han ska få galoppera precis så mycket och så fort han vill, alltså nästan hela ridturen då? ;)

 

Dressyren är ju en "tråkig" gren utseendemässigt, eller hur? I hoppning är det starka färger och matchningar, lite för mycket ibland. Det skulle vara så himla kul att få in lite mer färg i dressyren! Det är väldigt få som vågar ha en färgad kavaj (jag t.ex).

 

Jag var jätteinne på att köpa en röd kavaj förut, men jag bangade. Vi ska tävla på nationell nivå nu, och jag har ingen lust att bli nerdömd av domare som tycker att dressyren ska vara svartvit. Det är kruxet, att dressyr är en bedömningssport. Man kan inte se ut hur som helst.

 

I framtiden skulle jag dock lätt kunna skaffa en färgad kavaj för att tävla en del regionalt i. Det skulle nog vara coolt! Dock passar inte allt till min rödbruna (ibland orangebrun) ponny. Rött och rosa funkar ju inte så bra...

 

 

Är ändå mest inne på rött!

 

Vad tycker ni? Ska dressyren vara svart-vit, eller är det dags att piffa till det lite?

 

 

/Nathalie

Som de flesta vet så brukar Britt rida mina ponnyer mycket. Hon har hjälpt mig med både Musse, Cherry och Porter och kommer fortsätta med det även i framtiden på mina hästar. 

Det är inte alls ovanligt att hon rider 60% av lektionen och jag 40%, ibland blir det mer och ibland mindre. Det gör hon för att hjälpa mig och ponnyerna, även fast jag nu de senaste åren kan lösgöra de själva och kan rida mer ordentligt och inte bara åka häst så kan hon alltid göra något snäpp till. Och i och med att jag aldrig haft en färdig häst så har hon kunnat "snabba på" utvecklingen lite när hon rider då hon kan komma ett steg längre än mig. 

Jag gillar även att se henne rida för då får jag det verkligen visat hur jag ska rida de. Vilka delar av kroppen använder hon? Vad gör hon när hen gör så? Hur löser hon det? 

 

Jag tycker att alla ska sätta upp sina tränare åtminstone en gång. Det är viktigt för de att få känna känslan hur det är att sitta på och därmed kunna ge ännu bättre tips och råd. 

 

Det jag älskar med dressyren, är elegansen och samarbetet som krävs mellan häst och ryttare. Att få hästen att dansa fram och förflytta sig i luften, det är en magisk känsla. Det är så svårt att beskriva, men det som upplevt det vet.

 

I hoppning kan det vara lite slit och släng, man behöver inte vara trevlig mot hästen på banan för att vinna. Rider du otrevligt i dressyr hamnar du sist, eftersom det är en bedömingssport.

 

En av de bästa känslorna måste vara efter ritten, när man väntar på att pappa ska komma med protokollet och man får se sin procent, och pappa ser sådär hemlighetsfullt glad ut.

 

Att får rida in på ärovarvet och galoppera först (bocka om man heter Ziro ;)). Känslan är oslagbar.

 

Förhoppningsvis kommer ni få se och läsa en hel del om både Ziros och Porters fram- och motgångar på tävlingsbanorna 2013. Det kommer ni inte vilja missa!

 

Just nu går Ziro med 400 grams innetäcke + 250 grams övergångstäcke, utan hals. Varför ingen hals? Jo, dels för att det är såpass varmt nu att det inte behövs, samt att han tappade massa man precis ovanför manken. Det är både fult och opraktiskt när man ska knoppa. Han har alltid haft 7 st lika stora knoppar, från bakom öronen ner till ovanför manken. I år kommer det bli en mindre knopp :(

 

Jag har hört att linfrön ska vara bra för man och svans. Stämmer det, någon som vet? Jag sprejar även glanssprej på, och borstar inte.

 

Manen ramlar av då den "kvävs", enkelt förklarat. Ziro har ju gått med halstäcke rätt länge, men nu går han som sagt utan. Man kan vika ner halsen på täcket under natten, men eftersom det inte är kallt får han gå utan.

 

Idah började med riktigt ordentligt speedcontrol (inspirerad av Matilda Holmström). Korta och länga traven ordentligt. Explosiva reaktioner var jag ute efter, och det fick jag! Jag ökade/minskade ett par meter tills det kändes bra, och sedan ökade/minskade jag igen. Riktigt bra för att få igång bakbenen!

 

I galoppen red jag med samma fokus. Att kunna variera från korta språng till stora språng, men i samma tempo och takt. Det var samlingen det, men sedan ville jag ha blixtreaktioner till ökning. En liten viskning: "öka", och så drar han iväg. Han lade sig gärna lite över tygeln, men jag bara kittlade honom med skänkeln så trillade han ner igen.

 

Vi gjorde även samma sak som i fredags. Förvänd galopp på stora mittvolten, och ställd inåt. Väldigt gymnastiserande (stavas det så?) övning, och stärkande för den förvända. Han kändes kalasfin i det arbetet och höll sig rund, samlad och stadig, och höll en jättefin galopp.

 

Idag upptäckte jag gladligen att det är två Porteravkommor som ska visas på årets bruksprov för New Forest. 

Mycket spännande och ett måste att följa, fast det är det annars också. New Forestnörd som jag är. 

 

Den 23-24 mars får ni hålla tummarna för hans söner!

http://newforest.se/hingstprem-2013/anm-hingstar%202013.pdf