Beteende på framridning

Nu när jag sitter på en hingst som dessutom använts till aveln så har jag inte kunnat annat än att lägga märke till hur folk beter sig på en framridning. Det är inte klokt. 
 
Man stannar mitt framför en annan. Och även om Porter är väldigt väluppfostrad och kan hålla sig från sina hingstinstinkter så anser jag att det är väldigt oansvarligt att stanna med rumpan mitt framför ansiktet. Det är inte fel bara för att jag nu råkar sitta på en hingst - utan överhuvudtaget. 
 
Folk pratar med sina kompisar/föräldrar/tränare eller liknande som är på plats när de skrittar på långa tyglar, vänder sig om och håller fokus på de i full ögonkontakt, rider in i en och säger "oj". Ja... oj. Det kan ju sammanfatta det hela. Prata gärna med de du har med dig men håll koll på ekipagen runt om kring när du skrittar på långa tyglar och vi andra försöker rida - annars kan man hålla sig utanför framridningen. 
 
 
Att sabba andras linjer är ofta populärt. Man ser hur någon kommer i en ökning och just då måste man vända precis så man korsar den linjen mitt när ekipaget har högsta växeln i... visst är framridningen till för alla men man kan turas om. Och om man dessutom skulle göra detsamma för ekipaget som förstörde för en själv... då får man en utskällning och hatblickar resten av tiden.
Detta har inte hänt mig men har sett det allt för ofta. 
 
Jag anser att jag som valt att sitta på en hingst har mitt ansvar att hålla mig lite i vägen för andra för att de ska få sin fulla rätt att rida fram. Därför tycker jag inte det är mer än rättvist att de inte ska stanna en halvmeter framför mer sitt stos rumpa framför Porters ansikte, rida in honom när man skrittar på långa tyglar och har fokus på att snacka med polarna. 
 
Folk är så egoistiska och näsvisa så det inte är sant. Det kanske man behöver vara för att kunna få en ordentlig framridning men jag tycker man kan ställa upp för varandra. Och framförallt be om ursäkt när man betett sig felaktigt och vet om det. 
 
Jag har många gånger råkat göra fel på framridning, krockat med ett annat ekipage och råkat förstöra någons linje men jag ber alltid om förlåtelse. Det är inte mer än rätt. 
 

/Linn

Åsiktsinlägg, eller bara töntigt?

Jag tycker det är så fruktansvärt fel när jag ser "åsiktsinlägg" som bara går ut på att kalla folk för saker och försöka provocera. Det är så lågt och genomskinligt.
 
Man skriver att den gör si, vilken idiot. Den andra gör så, den fattar ju ingenting. Speciellt på flera bloggar har jag läst om ponnyakuten. Jag tycker att Linn skrev ett jättebra inlägg om det, utan att singla ut just en person så skrev hon om helheten.
 
Flera andra bloggar har gjort tvärt om. Skrivit om just HENNE med det problemet, eller att HON var för sådär för sin ponny. Vad är grejen? Det är så himla fjantigt och barnsligt att inte kunna uttrycka sig moget.
 
När man kallar folk för idiot, inte fattar något, efterbliven osv, så är det inte åsikter. Det är att skriva om en viss person, alltså att hänga ut någon. Alla kan kolla ponnyakuten och lätt se vem man menar. Det som skulle vara ett åsiktsinlägg blir alltså internetmobbing, att hänga ut någon som ett samtalsämne, fritt fram att kasta sina åsikter på.
 
 
Bara för att man har en blogg, är på TV eller what ever, så ger det INGEN rätten att skriva vad man tycker om den personen. Tänk er själva att vara ett ämne som folk skriver precis vad de vill om. Idiot, borde inte rida, inget hästvett osvosv. Om just DIG.
 
Man kan tycka exakt vad man vill, men det är inte okej alls att öppet skriva ut det.
 
Ponnyakuten, bloggare, hästar osv. Det gör ont, vem som än skriver de där sakerna.
 
En del borde växa upp och ta tag i sitt eget, och sluta kalla andra för saker. Ingen är perfekt, eller hur?
 
 
/Nathalie

Ponnyakuten

Hittils på PA 4 har man fått sett barn och ungdomar söka in till ponnyakuten genom castings. Väl där ser man hur dålig hästvett 9/10 personer har. 
Överlag är klassikern att hästarna drar iväg när man leder de. De bestämmer vart man ska gå och har ingen respekt för ledaren. Livsfarligt och dåraktigt. En sak som jag inte förstår är att föräldrarna låter barnen leda de ponnyerna som tagit kontrollen (rättelse, fått* kontrollen....) med bara grimma och grimskaft. Varför tar man inte till kedja och/eller träns vilket blir lite skarpare och gör det lättare att hantera och behålla kontrollen på ponnyn?
Nu tycker jag att man ska kunna leda de i grimma och grimskaft men vid sådana lägen är säkerheten viktigare tills man får hjälp med problemet. 
 
Mina hästar är alltid lydiga att leda men trots det har jag antingen grimma och kedja alternativt träns och kedja vid promenader (inte vid in och utsläpp) för att kunna ha lite mer att säga till om vid eventuellt problem. 
 
Porter med grimma och kedja. Han är oerhört lydig så man skulle kunna leda honom med bara armen om halsen och rösten men jag tänker alltid på säkerheten och därmed har jag tagit beslutet att ha kedja på vid promenader. Det är dels en hingst jag har som är lite annorlunda mot de andra könen och det kan dels ske oväntande saker. 
 
Kort sagt - HUR SVÅRT ska det vara att tänka på säkerheten? Inte bara för sig själv och ponnyn utan för allt runtomkring?

Upp på storhäst tidigare? Hur?

Årsgränsen för att få tävla ponny är i Sverige 18 år. Utomlands är det 16 år. Det disskuteras ständigt om hur man vill få upp oss juniorer på storhäst tidigare för att tillslut få mer ryttare till en högre nivå på storhäst. Visst, det köper jag. Jag kan förstå att man vill ha fler ryttare att välja mellan på den högre nivån till satsningar och en högre standard på svensk dressyr. MEN.....
 

Nummer ett:

Vi som inte har ekonomi att köpa en häst som ens är hyfsat bra - säg utbildad MSV.... vad ska vi göra? Folk lånar inte ut hästar till vem som helst. Man ska kunna visa upp fina meriter i de högsta klasserna och det är inte sällan man läser i annonser "lånas ut till dig över 18 år". Vi är alltså extremt låsta. Vi måste dels ha presterat på topp på ponny och sen vara över 18 år samtidigt vilket gör att vi ändå inte kommer upp på storhäst förens vi "måste". Och när vi väl måste ta steget upp till storhäst så blir problemet:
 
Nummer två: 
Finns hästmaterialet runt om i landet? Både ja och nej. De som faktiskt har fina hästar låter ryttare med meriter som deltagande vid EM på storhäst och liknande rida de. Hur ska vi nyblivna hästryttare kunna satsa och bredda standarden om knappt några uppfödare vågar satsa på oss unga? Återigen, här måste man då kunna visa upp vassa meriter och på direkten hitta knapparna från ponny till storhäst för att få förtroendet att få låna eller köpa en bra häst. Hmm... steget upp till storhäst är faktiskt inte alltid så lätt. 
 
Nummer tre: 
Är förbundet villiga att satsa på oss som kommer från ponny? För att vi ska vilja alternativt våga ta det steget känns det som om vi måste ha något att hämta i storhästvärlden. Men det känns som om vi ofta blir suckade på istället för satsade på. En del satsningar finns det allt - "Lövsta future challenge" och liknande men vad mer? Plantskolan vore en dröm men återigen - där ska man också ha visat upp meriter på storhäst vilket tar oss tillbaka till punkt nummer ett och två.
 
Vi har inga dåliga krav på oss.... 
 
 
Jag menar inte att vi ska få allt serverat på bricka för så är inte hästvärlden. Jag gillar att få kämpa MEN jag tror de tre överstående punkterna är grundläggande på varför vårat dressyrnät är lite tunt i dagsläget. Vill vi ha upp ungdommar på storhäst så vi kan bredda våran svenska dressyr - ge oss då möjligheter och erbjud oss något istället för att sucka och neka oss. 
Uppfödare - våga ta chanser på oss unga. Ha i bakhuvudet att vi genomgår den ibland svåra övergången från ponny till storhäst, men se istället in i framtiden. Man kan vara duktig på att rida även fast man inte har femhundra tusen att lägga ut på en häst, man kan vara duktig även fast man inte har världens bästa meriter på ponny.
Förbundet - "locka" med satsningar och hjälp så vi faktiskt kan komma någonstans vilket inte är lätt att göra på egen hand när man börjar om från nytt på storhäst. 
 
Företag - våga sponsra och hjälpa till. 
 
Jag tror ovanstående är lite anledningar till varför svensk dressyr ligger lite efter. Och jag tycker det är synd.  
 
/Linn

Vi hästmänniskor

Vi har valt en sport och ett intresse där det i princip varje dag handlar om toppar och dalar i ridpass och övrig kontakt med hästvärlden. Hur många gånger har man inte undrat hur ett pass kan gå från bra - till dåligt - till hemskt - till underbart? Och hur många svackor har man inte under ett år jämfört hur många supertoppar man har under kanske ett pass i halvåret...? 
Vad är det som gör att det är värt allt slit? Alla uppoffringar, allt blod, all svett och alla tårar? Alla tankar på att ge upp men man är så envis att man slår näven i bordet och gråter lite till, blöder lite till och svettas lite till för vi kan inte annat än att hoppas på att någon gång komma upp till supertoppen igen... för att sedan halka ner till de mörkaste dalarna igen. 
 
 
Jag har svårt att förstå hur mycket man som hästmänniska går igenom bara för att en gång till få uppleva det där ridpasset där hästen dansar fram till minimala hjälper och alla poletter som ni kämpat med under flera månaders tid bara faller på plats. Inte nog på de långa och hemska stunderna mellan varje perfekt pass så har vi även ett privatliv på sidan om. Och vi är alla medvetna om att det inte heller är en dans på rosor. Vi hästmänniskor är nog bland de starkaste psykiskt. Trots motgångar och tuffa tider så kämpar vi på tills vi stupar, vi ger inte upp. Vi ser alltid glimten ur situationer och kämpar mot våra mål. Vi är medvetna om att allt man kämpat för kan avslutas på en mikrosekund men vi sätter våran psykiska och fysiska styrka och allt hopp i världen för vårat hopp. 
Vi har med tiden lärt oss att ta minsta lilla positiva sak som ett värde av en dyrbar diamant. 
 
Vi ska vara stolta över varje dag vi fortsätter att älska denna fantastiska sport. För vi kan inte få det bättre, vi vet värdet av det lilla positiva och vi vet hur livet går till. Plötsligt kan allt vända men det enda som kan stoppa än är brist på hopp. Vi får uppleva så mycket tillsammans med våra älskade djur, bra som dåligt. Det finns inget av högre värde. 
 
 

Hur blir man en bättre ryttare?

Vi alla vet att man aldrig blir fullärd inom ridningen. Det finns ingen gräns på kunskap och inspiration, man kan alltid komma ett steg längre - oavsett vilken nivå man rider på. Men hur blir man egentligen en bättre ryttare? Hur undviker man perioder där allt bara står still och man snarare backar än rör sig framåt? 
Jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter. 
 
VILJAN OCH BESLUTSAMHET
Ingenting går utan vilja. I alla fall inte fullt ut. För att ens kunna ta emot kunskap och inspiration tror jag man måste ha viljan och kämparglöden för att ständigt utvecklas, annars fungerar inte "svampen" som suger åt sig nya lärdomar. Då blir dörren stängd och man blir lite nonchalant. 
 
 
INTRESSE
För att ha viljan att lära sig måste man ha ett intresse. Ett äkta intresse. Har man inte det så "behöver man inte" lära sig så mycket mer än att man kan grunderna. Är det däremot tvärt om, att man har ett äkta intresse, så faller allt på plats att man ständigt vill utvecklas och komma vidare. Med ett sant intresse så kommer även mål och förhoppningar vilket är grunden för att bli sporrad framåt. Jag tror även att man behöver veta vad man vill för att få ut så mycket som möjligt. En som varierar mellan hoppning och dressyr på lite lägre nivå blir aldrig riktigt fokuserad utan tränar båda grenarna men det är i princip bevisat att man inte kan bli bäst i båda grenarna samtidigt. Därför rekommenderar jag er att ta en gren i taget eller hitta just "din" gren. 
 
* TRÄNING
Alla behöver träna. Återigen - man blir aldrig fullärd. Även de bästa ryttarna tränar så att vi "småryttare" som uttrycker sig att man inte behöver träna men samtidigt påstår att man vill kunna tävla de höga klasserna... det är inte riktigt rätt tycker jag. Hitta en tränare som du trivs ihop med. Det är viktigt att kunna föra en dialog med tränaren så att man kan disskutera utveckling, mål och träning. Personligen fungerar jag bäst med krävande tränare, jag vill inte ha någon som säger bra hela tiden. Britt säger bra när det är bra. Under några träningar har jag fått "perfekt" och då är det perfekt. Inget smicker utan man måste rida för beröm = jag blir sporrad och gör mitt bästa. 

(Bild från när jag fick äran att se en Sandgaard träning genom praktiken). 
 
* ANALYSERING
Analysering är något av det viktigaste. Att bli filmad, kolla i speglar när man rider, att läsa igenom dressyrprotokoll in i minsta detalj... att se hur det ser ut, tänka efter vad som behöver bättras på och hur man ska bättra på det. Tränaren ska absolut hjälpa till med detta men det är viktigt att man får lära sig det tänket. Det hjälper en i framtiden och att se ärligt på sig själv. Man måste alltid tänka ett steg före. "Vad behöver vi förbättra? Hur ska vi förbättra det? När? Var? Vad behövs?". 
Skriv gärna ner lite om varje ridpass så du tvingas tänka igenom vad ni gjort och hur ni presterade, vad ni kunnat göra bättre och så vidare. 
 
 
Dessutom behöver man pengar, hästmaterial, stöttande föräldrar och så vidare .
 
 
/Linn

Hur tänker ni?

På flera bloggar strömmar inlägg där det går ut att bloggaren bedömer bilder på ekipage. Det bedöms hur ryttaren sitter och inverkar, hur hästens form är och matchningen på utrustningen bland annat. Vad tänker ni med? 
 
 
Personligen skulle jag aldrig skicka in en bild till en blogg för att bli bedömd. Inte för att jag är rädd att bli "dissad" utan för att jag hellre lägger den tiden som det tar att välja ut en bild, skicka in och vänta på att få kommentarer om hur det ser ut av någon som är outbildad och inte sett ekipaget, på att åka ner till Britt och träna istället och få ut så mycket mer på den tiden. Av någon som faktiskt kan. 
 
Att man sedan som bloggare, låt oss säga att de flesta är från 10-18 år, tar åt sig uppdraget att bedömma andra ekipage, varför? Jag är ganska säker på att ni inte har någon utbildning inom tränaryrket och inte heller är direkt världsvana inom det. Om jag inte hade utbildning respektive erfarenhet inom yrket så skulle jag aldrig reklamera mig själv med att bedöma andra. Det känns som om man försöker bevisa något, försöka visa att man är kunnig. Men jag anser att en som faktiskt är duktig inte behöver skryta om det/bevisa det genom att lägga tid på sådant trams utan istället visar det genom god ridning, sunt förnuft och fina resultat/välridna hästar. 
 
Räta upp dig, bak med axlarna och fram med höftbenen. Ha aldrig mer svart tröja på dig och flytta stenen nästa gång för den är ivägen. Byt linda på frambenen bara för att jag tycker det. Få hästen dansa som Totilas annars kan du inte rida. 
 
Istället för att kritisera andra så är det väl roligare att lägga den tiden på sig själv och sin egen träning. Jag älskar att utvecklas och om man nu är så duktig att man tar åt sig att bedöma andra så kan man väl istället sätta sig i ett ridhus och kolla i spegeln, bedöma sig själv och med sin kunskap och sina tips kunna utvecklas till mästerskapsnivå rätt snabbt.... ;)
Snälla, var inte så dumma och slösa eran tid på detta. Ta hjälp av någon som faktiskt kan. Visst krävs det inte mycket för att se att handen kanske behöver höjas några cm och att axlarna behöver bak men har man en bra tränare så får man veta det i alla fall och då får betydligt bättre hjälp än av någon som skriver av en ögonblicksbild. 
 

/Linn

Vad ska jag göra efter ponnytiden?

Många säljer sina ponnysar efter ponnytidens slut, och tycker det är ganska självklart att göra det. Men för mig är det inte självklart alls.
 
Ziro är min bästa vän, och jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar honom. Jag ser faktiskt ingen anledning till att sälja, för han kommer kunna prestera bra bland de större hästarna också. Tävling är inte det enda jag tänker på.
 
Jag kan inte tänka mig att åka ut till stallet, och i Ziros box ska det stå en annan häst. Kanske en jättefin storhäst, men ändå inte Ziro. Det skulle jag inte klara.
 
Provridningar... Alla rider så bra de kan på provridningar, men de visar inte hemmaridningen. När våran storhäst blev såld så verkade hemmet toppen, men de hoppade sönder honom och avlivade utan att avsluta behandlingen. Det är sånt man inte vet.
 
Jag vågar inte chansa, och jag vill inte chansa.
 
Ska jag ha en storhäst så kommer jag ha två. Ziro, och en stor. Jag är faktiskt inne på att köpa ett fint föl i framtiden, för att få vara med från början. Det skulle vara kul!
 
Världens finaste kastar man inte bort <3
 
 
/Nathalie

Passformen är viktig

Inom hästsporten finns det hur många märken som helst, av olika kvalitéer och olika utbud. 
Schabraken finns i många upplagor och det är faktiskt inte lätt att hitta ett som har både kvalité, hållbarhet, rätt pris och passform. Framförallt det sistnämnda anser jag är viktigt då ett schabrak som ligger dåligt kan ge mycket mer problem än bara skav om det vill sig riktigt illa. 
 
Jag har under mina år hunnit samla på mig en hel del och jag har nog mer än vad jag kan räkna till just nu. Trots det har jag inte hittat många som faktiskt ligger bra. Nöjdast av alla märken jag har är jag med Schockemöhle, Equiline, Scapa och Anna Scarpati. De ligger still under sadeln och gör det möjligt att göra en kanal mellan schabrak och rygg vilket är viktigt. 

Schockemöhle vs. Anna Scarpati
 
Personligen kommer jag i framtiden försöka hålla mig till Anna Scarpati tävlingsschabrak då de uppfyller alla mina krav, förutom på priset. 
Det ska däremot inte glömmas bort att i princip alla schabrak rör på sig under en sadel som inte ligger bra. 
 
Jag tror att de som är okunniga faller för utseendet istället för dess funktion. Kan man få båda är det suveränt, men det viktigaste är trots allt funktionen. Jag vill ge mina hästar de bästa förutsättningarna för att kunna prestera och göra det i bekväm utrustning. Jag skulle inte vilja vara aktiv med en obekväm tröja som stör till exempel. 
 
/Linn

Nyare inlägg
RSS 2.0