Jag tänker såhär; 
Vi rider inte våra hästar i form "bara för att", och "bara för att det ser snyggt ut". Utan varför vi rider hästen i form är för att det ger bäst förutsättningar för hästen att bära upp ryttaren, ha förutsättningar till hållbarhet och för att ha hästen i balans. Bland annat. 

 

Och för att kolla meningen med korrekt ridning - vilket är att få hästen få över mer vikt på bakbenen och därför komma upp i framdelen (som alla vet har hästen mer procent vikt på frambenen i naturligt läge vilket sliter oerhört på benen och kroppen öht), och därför rider vi hästen i form från bakbenen fram till bettet så att vi har hästen mellan skänkel och hand. Först när hästen är där kan vi inverka och få hästen lägga över mer vikt på bakbenen. 

Att ni tar bort sadeln, fine, men att ta bort tränset förstår jag inte. För då kan ni inte arbeta hästen mellan skänkel och hand samt bli ihopriden - och då går hästen på frambenen och sliter på sin kropp.

Skulle det räcka med att rida ihop hästen för kroppen så tror jag inte att WC ryttarna skulle rida med utrustning. De om några har styrkan och kunskapen att rida ihop hästen utan utrustning men bevisligen gör de ett självklart val. De har vettet att förstå att det är hjälpande istället för stjälpande att rida med utrustning och hästen i form. 

 

 

 

/Linn

 

 

En sak som gör mig ledsen är att se att det är så många som väljer att stanna hemma och träna på egen hand. Extra ledsen blir jag när man ser potencialen i ekipaget och att de aldrig får nyttja den på samma sätt. 

Man är aldrig för bra för att fortsätta träna. Aldrig. Även toppryttarna tränar. 

 

Varför tränar man? Jo, för att bli bättre. Och hur blir man bättre? Genom att träna. Och framförallt att inse att man behöver träning för att utvecklas, det är viktigt att förstå för det är först då man verkligen tar till sig av träningen. 

 

Även om man kanske inte har mål om att komma upp i klasserna så är det för mig inte okej att sitta hemma år ut och år in utan att någon gång fråga om hjälp. För har man aldrig ett öga på sig så är det svårt att upptäcka ovanor som lätt uppstår - att man viker sig i sidan, att man driver lite mer med ena skänkeln, att man sitter i stolsits och liknande, saker som lätt kan förstöra en häst om det pågår tillräckligt länge. 

 

 

Lite synd tycker jag också att det är när ekipage med potential tränar för tränare som inte får fram något. Jag säger inte att det finns något som bevisar att A tränare är bättre än en outbildad tränare, men tänk efter först. Har den outbildade tränaren några elever som visar framfötterna? Som har kommit någonstans? De alla kanske sitter på sin LC-LB nivå och blir lurade med träningen, med det menar jag att de tränar och tränar och tror att det händer något men det faktiskt inte gör det. Då gäller det att tänka efter om det kanske är dags att byta tränare för sin egen skull. 

 

Jag tränar för Britt Pärsson. Hon är B tränare i hoppning men har ridit mycket hög dressyr. Hon är väldigt, väldigt, noga med grunderna vilket gör att vi fungerar bra ihop. Jag tycker Britt utvecklas som tränare samtidigt som jag utvecklas som elev, hon tar sig tid att förklara och sitter även upp på mina ponnyer för att själv känna problemen och kunna hjälpa mig på bästa sätt. Hon är väldigt "hård", hon säger inte bra i onödan, tvärt om. Men de gånger i livet man fått ett "perfekt" - då är det banne mig perfekt. Hon är ovärderlig. 

 

 

/Linn

Jag som bloggare förväntas skriva inlägg som är provocerande. Jag förväntas skriva om överviktiga ryttare, om hur ful utrustning folk använder och om hur dåliga personer är på att rida. Detta för att locka folk till att komma in på bloggen och lämna kommentarer, nå en högre statistik och öka mängden kommentarer. "Förhoppningsvis" tar det ökande intresset bloggen till topplistor så att den sprids vidare och ännu mer klickar in för att provoceras. 

Tyvärr är det jag skrev ovan sant. Ni har själva sett det - Hanna Widerstedt, Kissie, skvallerbloggar inom ridsporten. Man skaffar ett "alter ego" som väcker intresse bland folk för att sedan under en dag ändra bloggens innehåll och bli snäll - detta när man har x antal läsare och är ute på x antal topplistor. Då har man redan marknadfört sig och har en grund att stå på som sitt riktiga jag. 
Det allra vidrigaste är att man får betalt för detta om man gör det tillräckligt bra. Man får betalt för att utsätta människor för pikar och hårda ord. 

Men nej, det här inlägget ska inte handla om nätmobbning. 

Hurvida ni upplever att jag har skrivit ett provocerande inlägg vet jag inte. Tyvärr är nog risken att det alltid finns någon där ute i världen som känner sig träffad trots att det är obefintligt eller inte var så menat. Istället vill jag som bloggare dela med mig till er om mina erfarenheter i livet, mina tankar och åsikter. Jag vill dela med mig av mina träningstips, min utveckling och min framtid. Inte bara för eran skull utan även för min, för att ha något att kolla tillbaka på. 

 

Jag har valt att stå emot den provocerande bloggtrenden. Blir det något av bloggen så har jag något att vara stolt över, jag och Nathalie har varit oss själva redan från början och om vi någon gång ska bli "stora" så är det pga det - att vi är och har vart oss själva.

 

/Linn

 

Jag vet inte om det bara är jag men jag tycker det är oerhört svårt att provrida. Även om man vet precis vad man söker efter så måste man vara så pass lugn och fokuserad som möjligt för att få fram sin vanliga ridning och därefter kunna känna hur hästen fungerar. Men det är allt annat än lätt när ägare, eventuell ryttare och liknande står och tittar på med hököga och granskar varje millimeter av din ridning. Man sätter sig i en ny sadel som man inte känner, man sätter sig på en häst som inte reagerar fullt ut som de man ridit på tidigare. Då är det faktiskt inte lätt att rida. 

 

 

Jag beundrar Porters ägare något så enormt som lånade ut honom till mig trots att jag inte kunde rida honom på tygeln ens en gång på provridning. Visserligen hade jag inte ridit på ett halvår då och då är det inte lätt att sätta sig upp på en ny häst som inte blivit riden ordentligt (med ordentligt menar jag att han inte varit igång) på länge. Men troligtvis såg hon något under ytan som fick henne inse att det skulle gå - och det beundrar jag henne för. 

 

 

När vi själva får hit folk för provridning så försöker vi också se utanför boxen. Ja, personen kanske inte kan rida hästen på tygeln - men har personen ambitionen för att lära sig att rida just våran häst? Ser personen nervös ut? Är våran häst svårriden? 

Den mest skrämmande provridningen tror jag är när man ska prova storhästar och bara ridit på sina ponnyer i alla år. Att rida storhäst är en helt annan sak. 

 

 

Jag har haft tur alla provridningar. Jag har provridit Musse, Porter och Kasper. Alla passar mig som handen i handsken. Cherry provred jag aldrig men hon var och är verkligen "made for me". Förhoppningsvis fortsätter turen även i framtiden.... längtar!

 

 

 

 

/Linn

En sak jag tycker är skrämmande är när en person har fyra hästar och har en och samma sadel till de - trots att de ser helt olika ut i exteriöret och liknande. 

Att man inte har råd med en inpassad sadel till varje häst förstår jag för det krävs ekonomi utöver det vanliga, Cherrys gick på skrämmande mycket.... och den fick vi använda ca. 5 gånger...

 

Att ha en och samma sadel till fyra olika hästar kan aldrig sluta bra. Är hästarna olika ligger sadeln olika på de, även om det bara handlar om några få marginaler ibland. Ska man kunna prestera till 110% så kan man inte rida runt i en sadel som glappar någon stans, som åker fram-bak-åt sidan och liknande. Man ska istället få hjälp att kunna koncentrera sig till fullo på ridningen och där även prestera utan hämningar. 

 

Dressyren är ju en "tråkig" gren utseendemässigt, eller hur? I hoppning är det starka färger och matchningar, lite för mycket ibland. Det skulle vara så himla kul att få in lite mer färg i dressyren! Det är väldigt få som vågar ha en färgad kavaj (jag t.ex).

 

Jag var jätteinne på att köpa en röd kavaj förut, men jag bangade. Vi ska tävla på nationell nivå nu, och jag har ingen lust att bli nerdömd av domare som tycker att dressyren ska vara svartvit. Det är kruxet, att dressyr är en bedömningssport. Man kan inte se ut hur som helst.

 

I framtiden skulle jag dock lätt kunna skaffa en färgad kavaj för att tävla en del regionalt i. Det skulle nog vara coolt! Dock passar inte allt till min rödbruna (ibland orangebrun) ponny. Rött och rosa funkar ju inte så bra...

 

 

Är ändå mest inne på rött!

 

Vad tycker ni? Ska dressyren vara svart-vit, eller är det dags att piffa till det lite?

 

 

/Nathalie

Nya träningsformen sedan ett par år tillbaka är att rida hästarna låga i formen. Benämningen på detta är olika, allt från "LDR = Low deep round", "lång och låg" och så vidare. 

När jag tänker på detta så kommer det upp två funderingar i huvudet: 

1. Ni som säger "nu ska jag rida henne lång och låg". Lång?! Lång för mig betyder att hästen är lång i kroppen, det vill säga inte ihopriden med bakbenen under sig och höjd rygg. Och om det är vad man är ute efter så känns det fel, för dressyren handlar om att få ihop hästen - få in bakbenen och få de höja ryggen. 
Vad det än har för betydelse så tycker jag just ordet "lång" låter fel. 

 

2. Att rida hästen i en låg form betyder inte att hästen ska gå på bogarna. Det är många som missar. De lägger ner hästen och hela frampartiet ramlar med ner och hästen ramlar framåtstupa på bogarna. Det är inte syftet. 
Man kan med rätt träning få hästen gå i låg form med bibehållen balans. Om man släpper hästen på bogarna så ser jag inget syfte med att rida hästen låg, det blir ingen verkan mer än att hästen blir framtung. 

 

EX: Musse rids i lägre form och går på bogarna. Han är tung och inte ihop. 

Som trogen avelsnörd följer jag bruksprovet dagligen. Men jag måste få påpeka en sak - vad slarviga de är med bilderna i år. Rörig bakgrund, dåliga vinklar och otilltalande bilder helt enkelt. Det är meningen att man ska göra "reklam" och få folk att få upp ögonen för hingstarna men nu tycker jag det är jättesvårt att få ett bra perspektiv på hur de ser ut. 

 

 

vs.

 

 

Dåligt gjort, det är ingen vidare tilltalande reklam för de unga hingstarna. Nu kanske bättre bilder kommer men första intrycket som man fått nu kunde ha gjorts mycket bättre. Tagits i korrekta vinklar i med korrekt uppställning (många står under sig) och liknande. 

 

/Linn

 

När du ska köpa ett träns att ha till finare tillfällen, alltså inte bara ute i skogen, köp då inget "bara för att". Här får du några tips vad du kan tänka på:

Långt huvud = Bred nosgrimma. Det tar upp en större del av huvud och lurar ögat. Förbjudet är att ha remont som förvärrar/framhäver det långa huvudet. 

Kort huvud = Smalare nosgrimma. Det framhäver huvudet, en bred nosgrimma till en häst med kort huvud tar alldeles för stor plats och man ser inte något av ansiktet som är viktigt för helhetsintrycket. 

EX 1: Cherrys huvud lättas upp och hon ser elegantare ut i bred nosgrimma:
EX 2: Musse ser ut som en tönt i smal, en bred framhäver hans ansikte och han är vacker i den. 

 

* Har hästen mycket tecken eller inga tecken i huvudet?
Är hästen mörk och inte har några tecken och du har ett svart träns är det lätt att huvudet inte syns. Där är tricket att ha en vitfodrad nosgrimma och gärna ett roligt pannband (tänk bling och liknande som skiljer sig från det mörka, inte bara ett svart läder). Detta gör att man ser huvudet bättre. 

Har du en häst med mycket tecken? Håll det simpelt, helfärgade nosgrimmor gör att det inte blir rörigt och för mycket. 

EX: Porters huvud framhävs med vitfodrad nosgrimma:

 

* Vilken färg på lädret? (Och vi antar att sadeln matchar tränset i efterhand). 
Regel nummer ett - undvik helst brunt läder på skimlar. Speciellt de som går mot orange ton. Det blir alldeles för vasst. Jag rekommenderar helt svart läder som blir en snygg kontrast. 

Fuxar och isabeller gör sig bra både i mörkbrunt och svart läder. Det är en smaksak. 

Svarta/mörka hästar är snyggt i svart läder. Beroende på hur hästen är tecknad är det även snyggt med vitfodrad nosgrimma som jag nämnt tidigare.

Undvik färgglada träns som är rosa, ljusblåa och liknande. Det är inte okej. 

 

 

 

* Pannband?
Jag säger det bara en gång - det ska vara svängda pannband. Det löper snyggare utöver hästens huvud och skapar en fin form. Raka fungerar i nödfall men v-formade är förbjudet, det blir alldeles för hård kontrast och tar fokuset från huvudet. 

Allra snyggast är ett pannband som skiljer sig lite från tränset, det vill säga inte bara ett svart läderpannband utan något på. Det blir lätt ett tungt uttryck, istället rekommenderar jag bling, pannband med mönstersöm och liknande som gör att tränset inte ser lika hårt och tråkigt ut. 

 

 

Detta är att tänka på framförallt till utställningar och liknande. Där handlar det om att visa sin häst från sin bästa sida och då gäller det att tänka till. (OBS: Inga bling pannband där dock!). Från mina erfarenheter har jag även märkt att det ger skillnad på dressyrbanorna, det ser trevligare ut med ett träns som framhäver hästen istället för att få den se tråkig ut. 

Allt handlar om helhetsintrycket. Det är det första intrycket vi får och då vill man att det ska vara bra. Dölj skavanker och framhäv istället. 

 

 

/Linn

Något som irriterar mig fruktansvärt mycket är när ett ekipage kommer in på framridningen, och ryttaren kortar tyglarna efter ett varv, rider direkt i en arbetsform och börjar rida linjer. Utan uppvärmning i stort sett. Det handlar alltså om ekipage som inte är uppvärmda sedan innan, utan går in på framridningen för första gången.

 

Hur fasen tror man att hästen ska kunna prestera om den inte får bli ordentligt lösgjord och uppvärmd? Det kan bli skadligt att inte värma upp ordentligt, och risken för att hästen ska sträcka sig eller överanstränga sig blir större.

 

Aveln har ändrats genom åren och då även hästarna. Nu för tiden strävar man efter hästar som bär på en naturlig lösgjordhet, naturlig schwung/rörliga - en häst som har allt vi strävar efter i sig naturligt kort sagt. 

Hmm tänker jag då.....

Om vi tänker oss 20 år framåt och aveln fortsätter i samma riktning:

 

Nummer ett - Går aveln ut på att få fram några maskiner som dansar omkring självmant och ryttaren bara behöver sitta där? Vad händer med dressyrens konst?

Nummer två - Om hästarna har allt naturligt i sig, vad lär man sig som ryttare då? Man behöver inte jobba för något, och man får inte lära sig problemlösning (t.ex: hästen sitter fast i vänstersidan, vad ska jag göra?) utan istället kan sitta där och rida runt på en häst som gör jobbet själv. Det är i och för sig inte helt och hållet fel men man lär sig inget som ryttare då, vilket betyder att man tappar dressyrens konst. 

Nummer tre - Vart tar samspelet vägen? Det osynliga språket mellan häst och ryttare som ingen annan ser? Om hästen får fram allt man söker efter (tänk utbildningsskalan) av sig själv.... då tappar man samspelet. Då behöver ryttaren bara sitta där och styra. Om inte hästarna lär sig programmen själv också.........

 

 

Jag har ridit hästar som varit som jag beskrev ovan - varit naturligt bra och man inte behövde göra så mycket. Och jag har även ridit hästar som kräver sin ryttare för att prestera som ovan. 

Även om hästen som hade allt naturligt gav en fin känsla och att man bara kunde sitta där och njuta så lever det inte ens i närheten upp till när man tagit sig över en tröskel genom att ha arbetat igenom en sida som satt fast och då få fram dansen... den känslan och njutningen är bättre än allt annat. Och det är det man lär sig av - att kämpa mot målen. 

 

 

 

 

/Linn

 

Till träning är bruna ridstövlar döläckert. Jag var skeptiskt mot det förut men nu skulle jag döda för ett par bruna att träna i. Det värker i "måste ha" tanken i mig när jag ser ett par. 

 

Att lägga ut jämförelsebilder är ganska populärt. Men visar de egentligen skillnaden? Det är som Linn skrev i ett annat inlägg, att redigeringen luras. Det är klart att man vill att "före-bilden" ska se dålig ut, och "nu-bilden" ska se bra ut. Vad gör man? Jo, man redigerar ju såklart båda bilderna, vrider om den nya bilder, gör den gamla lite mörkare osv.

 

Ungefär såhär:

 

Den här bilden togs ca 3 veckor efter att jag fått Ziro. Bilden är mörk, han har vinterpäls, smutsiga bakben, inte så mycket muskler, han ser bakhög ut. Tråkig bakgrund, manen är delad på två sidor.

 

Att hästarna ska röra sig i uppförsbacke är ingen ny lärdom för oss dressyrryttare. Vi jobbar dagligen för att hitta just uppförsbacken, få hästen sätta sig på bakdelen och lätta fram. Lättare sagt en gjort. 
Genom att ha analyserat bilder på bloggar och hästannonser har jag upptäckt väldigt många fula knep för att lura ögat på att hästen går i uppförsbacke. 

 

När man blir nervös är det lätt att man blir ett exploderande hormontroll. Man kan lätt få utbrott bara av att man råkade rutta en millimeter av spöt i lite sand, att en knopp inte blev helt 100% rund, att ponnyn inte är lika blank som vanligt.... av precis allt som är oviktigt egentligen. 

 

Däremot såg jag på senaste tävlingen hur en mamma och dotter hade världens catfight. De skrek på varandra, nästan slogs och speciellt dottern var allmänt vrålelak. Allt var mammans fel tydligen.

Jag hörde en mening "Du skulle ha anmält till en annan tävling där det inte hade varit dressyrstaket, hur *** tänkte du?". Hmmm.... konstigt att det är dressyrstaket när det är dressyr du tävlar? 

Ingen sa något, ingen kollade ens. Man vill inte lägga sig i. Men de här fallen är vanligare än vad man tror och det gör ont i mig av att tänka på det.

 

Nu har jag inte alltid varit gudasnäll mot min mamma när jag är nervös. Några rytningar och fula ord har det allt kommit men så vitt jag vet så har jag aldrig skyllt på henne och jag har alltid bett om ursäkt. Jag har även lärt mig med tiden att kontrollera min nervositet - om jag nu är nervös.

 

Ja - det är faktiskt sant. Delvis i alla fall. 

 

Sedan jag började blogga för ett par år sedan har jag blivit "tvingad" till att tänka igenom varje pass - vad gjorde vi? Hur gick det? Vad måste vi ändra på till nästa gång? 
Jag har tack vare alla detaljrika inlägg om träningspass och tävlingsresultat lärt mig analysera och tänka efter vilket är en stor del för att kunna utvecklas. Har man inte förmågan till att kunna analysera så tror jag inte att man kommer någonstans. Det går säkert när en tränare står på marken och berättar för dig men ju längre du kommer uppåt i klasserna desto mer krävs det av dig som ryttare att kunna analysera så ni kan fortsätta utvecklas och träna vidare även på hemmaplan.  

 

 

Inte nog med det så finns det inget intressantare i världen än att kolla tillbaka på gamla ridpass och läsa om hur det kändes, vilka övningar man red och hur de upplevdes. Det är inspiration och kan lära dig hantera liknande pass i framtiden - "idag är han vresig och vill inte arbeta, vad gjorde jag det passet? Jaha jag gjorde så... därför att... och det fungerade såhär....". 

 

Genom att blogga tvingas man vara ärlig mot sig själv. Även om det kanske inte är meningen så lägger man märke till smådetaljer inför ett inlägg - det kan vara att när man letar bilder till ett inlägg och man ser att man sitter någon cm snett. Då upptäcker man det innan det kan bli en vana som är oerhört svår att arbeta bort. 
Man får genom skrivningen och tankekraften klart för sig vad man har för brister och vad man har för bra egenskaper och kan då utvecklas bra mycket snabbare då man är medveten om det än en person som "bara är" och inte tänker utanför boxen så att säga. 

 

 

/Linn

 

Ofta när man läser på Bukefalos och hör privatpersoner prata om avel, hingstval och betäckning så hör man alltid "Den hingsten är för stor/för liten för mitt sto". Visst, har man ett sto på 132cm så betäcker man inte den med en hingst på 176cm. Men jag förstår inte riktigt, varför kollar man inte istället på vad hingsten har lämnat för mankhöjder på tidigare avkommor? 

 

Porter själv är 147,2cm. Jag känner till tre av hans avkommor väl (de andra har jag tyvärr inte så stor koll på :( ) - två av de är c-ponnyer och en d-ponny. Det vill säga att man nästan kan försäkra sig om att han lämnar inom ponnymåttet (beroende på vad modern har för höjder bakom sig). 
Just därför tycker jag inte att man ska stirra sig blind på att han själv i princip är maxad utan att han har lämnat inom måtten. 

 

Istället tycker jag att en verkligt duktig ryttare är den som kan rida flera typer hästar bra. Kanske inte på en gång för det är alltid svårt att hoppa upp på en ny häst - men under en period få fina framgångar på tre, kanske fyra olika hästar med olika typ och krav på ridning. Då har man visat att man kan anpassa sig själv inför en individ och det är för mig en bra ryttare. 

 

En förebild är för mig viktigt att ha. Det blir en inspirationskälla och ett driv framåt, man har någon som man ser upp till i hästhantering och/eller ridning och man siktar själv att komma dit. 

Själv ser jag upp till Kyra Kyrklund med hennes kloka tankar och träningssätt. Jag ser upp till alla som har kämpat sig fram till toppen - Rolf-Göran Bengtsson bland annat. Patrik Kittel och hans positivitet och ödmjukhet. Tinnes mjuka ridning.... 

Det är det här jag skulle komma till, ingen är den andra lik. Kollar man i toppen har alla ryttare olika system. Det får man inte om man fastnar i en enda inspirationskälla. Jag har flera med olika egenskaper som bildar en helhet och ett system som faller mig i smaken. 

 

Standarden för hoppekipage, åtminstone på en lägre nivå är att "dressyr är tråkigt". Nu förväntar ni er ett inlägg om hur roligt dressyr är - men nej, istället ville jag framföra vikten av att vara ponnyryttare en tid. Vad menar jag med det? Jo:

 

Att lyckas prestera på topp i två grenar på samma gång är inte många som lyckas med. Gör man det så är det sällan på en hög nivå. Detta har gjort att man fokuser på den gren man tycker är roligast och ofta den gren som det går bäst i. Men om man tar ut denna fokuseringen för snabbt till tillexempel hoppning så är det oerhört lätt att man blir fast i bara hoppningen vilket sedan leder till uttrycket "dressyr är tråkigt" - för man fick aldrig lära sig något annat, att dressyr är roligt och framförallt viktigt. Istället blev man så fokuserad på hoppningen så man inte vet att något annat existerar. 

Nu för tiden är det sällan man stöter på riktiga "ponnyryttare". Som tar med sina hästar respektive ponnyer ut både på skogsslingor med lite kvistar som man hoppar över, som tränar lite i hoppning och lite i dressyr. Så som man gjorde när man var liten, man hade kul med sina ponnyer - provade nya saker. Den stora variationen i arbetet tappas bort om man fokuserar för snabbt. Det blir så av naturen. 

 

 

Jag tror att vi som i våra unga år gjorde lite av varje har en mycket stadigare grund att stå på. Vi har provat på det mesta, vi har tränat både hoppning, dressyr och lite terräng. Men de som istället direkt går in på en gren får aldrig lära sig något inom de andra. Och det kommer till slut, vare sig man vill det eller ej, rubba ens karriär. Tillslut kommer man inte längre. Och kommer man längre så blir tillslut hästarna förstörda för de inte får allsidig träning och en ryttare som vågar variera sig. 

 

/Linn