Vad behöver hästarna för att orka prestera? Energi. Var får de energin ifrån? Mat, vila och uppbyggande träning. 

Men vi ryttare då? Hur ofta ser man inte folk som struntar i frukosten och som bara äter ett paket nudlar under en hel dag? Och hela dagen underar de varför de har svårt att hålla fokus och varför de känt sig så tunga och slappa i kroppen. 
Jag har själv varit den som i princip bara ätit en måltid per dag. Detta på kvällen. Någon gång då och då kastade jag i mig en frukost. 

 

Det här ska inte bli ett "ät rätt" inlägg. 

 

Vi har alla fått höra om hur viktigt det är att äta frukost för att orka en hel dag. Man ska äta si och så och speciella varor som är uppbyggda för att ge energi som varar åtminstone till nästa måltid. Vi har alla sätt bilderna på hur de frukostbilderna ser ut. 

 

 

Visst ser det gott ut? 
Men för oss hästmänniskor ser det bara tidskrävande ut en stressig morgon. Många av oss måste ut och fixa utsläpp och stallskötsel innan jobbet/skolan. Då hinner man inte slänga ihop något som liknar en hotellfrukost - om man nu inte ska gå upp bra mycket tidigare och då istället slösa på den värdefulla sömnen.

 

Jag tror att vi hästmänniskor måste ha något enkelt för att finna motivationen att kasta i oss något mellan alla måsten. Jag kanske gör fel nu - men jag tänker förespråka vikten av att äta vad man vill. För mig är det nämligen så att jag hellre äter något, oavsett om det är "vad man förväntas äta till frukost" (det vill säga inte någon fet ost, oboy och massa smör) - än att gå på tom mage för att man känner att man inte har tid. 

 

För det mesta dricker jag en smoothie till frukost. Den går att variera på många olika sätt och ger en bra start på dagen. 

 

 

Gänget (fattas en elev dock). 

 

Träningen började med en individuell framridning där jag la all tid på skritten med att flytta bogarna. Hon satt fast i vänstersidan men lossade väldigt fint efter lite kämpande. Därefter jobbade jag med övergångar och sedan var det dags att börja den gemensamma träningen. Vi red över fyra bommar - en serie på rakt spår och en serie på böjt. 
Hon gjorde allt väldigt bra, det var åt vänster som hon ville trampa om i raka serien men det löste sig tillslut. 

 

När alla bomövningar var klara så var det dags att börja travhoppa. Något som jag alltid haft lite svårt med då jag tycker det är svårt att känna avstånd, speciellt på Sessan som började galoppera de sista galoppsprången vilket Alex förklarade var på grund av brist av styrka i traven. 
Därefter började vi galoppera mot hindren, ett räcke och en oxer. Allt flöt på strålande om man bara lät henne galoppera på framåt och inte störa henne vilket jag faktiskt inte gjorde, jag var bara där som ett stöd och det är jag stolt över. 

  

 

Sessan fick därefter vila medans vi åt mat, därefter tränade vi på att visa häst för hand inför hästskötarexamen. 
Hon har skött sig exemplariskt under dagen och jag fick en JÄTTEfin känsla i traven framförallt! Även i sprången då allt bara flöt på. 

 

Det var en väldigt bra träning och jag längtar tills nästa gång!


/Linn 

Idag åkte vi till ridhuset igen för att markarbeta. 

 

Skritten jobbade både han och jag bra i. Jag red och vågade verkligen puscha på gränsen vilket gjorde att han lossade mer än förra gången och blev helt okej. Jag jobbar mycket med att flytta bogarna för det är där han sitter fast allra mest. 
I traven och galoppen får vi det inte att stämma. Han sitter fast (inte ett dugg konstigt, nu har han inte blivit trimmad på länge och har innan det inte varit igång på x antal år) och jag kommer inte till ridning. Han blir stark för att det blir jobbigt och jag får honom då inte mellan skänkel och hand. Vilket innebär en ponny som går med huvudet i luften och en ryttare som är helt slut i armarna som fått ett extra ben i handen. 

Jag ska byta tillbaka till andra bettet och se. Sedan behöver han ridas igenom av Britt som verkligen kan lösa alla situationer. 

 

 

Jag hatar att vara ringrostig för jag kan inte rida i det sista som behövs. Mitt uppehåll som blev under Cherrys rehabilitering gjorde mig inte gott. Blir lite ledsen för jag vet att jag kan, känner mig som en nybörjare nu. Men det blir inte lättare för mig när ponnyn också är ringrostig. Men får vi ordning på varandra så vet jag att underverk kommer ske!

 

Idag åkte vi äntligen till ett ridhus. Det var väldigt länge sedan på grund av vädret och annat så det var väldigt roligt. Att ridhuset också är fantastiskt fint med riktigt bra underlag gör inte saken sämre. 

Det här var första "riktiga" passet på länge, annars har jag bara suttit på gärdet och ställt lite åt båda hållen då det inte är så lätt att arbeta där, man får så svårt att hålla linjer och det blir omotiverande. 
Jag provade även ett nytt bett då jag önskar ett lite jämnare stöd, ibland när det blir jobbigt så är han lite glapp i stödet ibland. Jag upplevde faktiskt skillnad och det rann fradga ur munnen på honom så om han får lära känna bettet mer så tror jag underverk kommer ske. 

Han kändes helt okej för att inte vara igenomriden på länge. Vi brukar trots allt falla några steg och den här gången hade vi inte fallit fullt så mycket. Han travade fint och släppte igenom lite. På torsdag ska vi iväg igen och då hoppas jag på att få honom lossa ännu mer. 

Nästa gång ska jag även sätta på mig sporrar så jag kan driva igenom lite till, är för klen i mina ben.

 

En sak som gör mig ledsen är att se att det är så många som väljer att stanna hemma och träna på egen hand. Extra ledsen blir jag när man ser potencialen i ekipaget och att de aldrig får nyttja den på samma sätt. 

Man är aldrig för bra för att fortsätta träna. Aldrig. Även toppryttarna tränar. 

 

Varför tränar man? Jo, för att bli bättre. Och hur blir man bättre? Genom att träna. Och framförallt att inse att man behöver träning för att utvecklas, det är viktigt att förstå för det är först då man verkligen tar till sig av träningen. 

 

Även om man kanske inte har mål om att komma upp i klasserna så är det för mig inte okej att sitta hemma år ut och år in utan att någon gång fråga om hjälp. För har man aldrig ett öga på sig så är det svårt att upptäcka ovanor som lätt uppstår - att man viker sig i sidan, att man driver lite mer med ena skänkeln, att man sitter i stolsits och liknande, saker som lätt kan förstöra en häst om det pågår tillräckligt länge. 

 

 

Lite synd tycker jag också att det är när ekipage med potential tränar för tränare som inte får fram något. Jag säger inte att det finns något som bevisar att A tränare är bättre än en outbildad tränare, men tänk efter först. Har den outbildade tränaren några elever som visar framfötterna? Som har kommit någonstans? De alla kanske sitter på sin LC-LB nivå och blir lurade med träningen, med det menar jag att de tränar och tränar och tror att det händer något men det faktiskt inte gör det. Då gäller det att tänka efter om det kanske är dags att byta tränare för sin egen skull. 

 

Jag tränar för Britt Pärsson. Hon är B tränare i hoppning men har ridit mycket hög dressyr. Hon är väldigt, väldigt, noga med grunderna vilket gör att vi fungerar bra ihop. Jag tycker Britt utvecklas som tränare samtidigt som jag utvecklas som elev, hon tar sig tid att förklara och sitter även upp på mina ponnyer för att själv känna problemen och kunna hjälpa mig på bästa sätt. Hon är väldigt "hård", hon säger inte bra i onödan, tvärt om. Men de gånger i livet man fått ett "perfekt" - då är det banne mig perfekt. Hon är ovärderlig. 

 

 

/Linn

Musse, min alldeles egna ponny. Den glupska, charmiga, personliga och helt underbara. 

 

I sommar firar vi sex år tillsammans. Och det fick mig tänka över våran tid. 

Musse är väldigt kraftig, han är grov och kompakt. Tack vare detta är han stel som en planka och har helt ärligt inga naturliga förutsättningar för att arbetas korrekt. Men efter provridningen kunde vi inte annat än bli kära i honom. 

 

 

Musse är den som lärt mig mest. Han som jag galopperat över öppna fält med, som jag haft flera av mina bästa minnen med, som gått mig på nerverna flera gånger varje ridpass. Han har lärt mig att inte ge upp. 

Jag har gråtit mig igenom många ridpass, haft blod över hela händerna, schabraket och på honom. Men jag har även upplevt hur det är att känna att poletter släpper, att alltid prova lite till och den verkliga lyckan. 

 

 

På Musse har jag aldrig känt mig vidare duktig. Vi hade ofta minst 4fel i hoppning och låg under 60% i LC klasser i dressyr. Vi har aldrig vunnit något och har en enda placering (sista plats). Men istället för vinster fik jag något viktigare. Lärdomen av att uppskatta det lilla. Jag kunde skina över att han inte hade hängt sig på tre steg under hela programmet. Han lärde mig plocka fram det positiva ur något som någon annan skulle se negativt - och det ser jag som en stor styrka. 

 

 

Musse och Cherry är båda mina bästa vänner. Musse har även räddat mig många gånger ur flera situationer som tagit kål på mig. Hans fantastiska personlighet får mig att skratta när jag inte ens känner för att le. Min älskade godisråtta. 

 

 

Men trots alla fördomar, trots alla saker som försvårade för oss så gav vi aldrig upp. Jag kämpade med min älskade ponny och utvecklades något så enormt. På vägen blev han även riktigt, riktigt fin. Han ändrade om sig i typen, musklade på sig och presterade bättre. Vi gjorde det tillsammans. 

 

 

 

 

/Linn

Det är många som efterlyser ridtips här på bloggen. Jag har bestämt mig för att inte lägga ut några, av den enkla anledningen att jag inte är utbildad och känner då inte att jag har "rätt" att rota in i någon annans område som jag själv inte har någon utbildning i. Jag känner inte att jag kan skriva ut "gör si och så" till ett ekipage helt enkelt. 
Favoritövningar är däremot en annan sak. Men jag tänkte ta mig i kragen och skriva ett inlägg som jag tycker alla ska läsa och ta del av. För det här är så viktigt och det är inte många som förstår innebörden - tyvärr. 

Det spelar ingen roll om hur uttjatat det är för det är grunden för all ridning. Svarar inte hästen för skänkeln så kan du inte heller få den fram till bettet och därmed få den arbeta korrekt. 

 

1. Hästen blir skänkeldöv då ryttaren rider med samma hjälp hela tiden utan att begära något utav den. 

2. Hästen reagerar till slut inte längre på små, lätta hjälper och för att det någon gång ska hända något kommer du behöva ta i ordentligt och grunden med ridningen - att kunna rida med så små hjälper som möjligt - är som bortblåst. Du faller tillbaka på ruta ett igen. 

 

En övning som jag fallit för är "ångraövningen". Den går att variera i både gångarter och utförande och bidrar till utveckning av utbildningsskalan, lydigheten och samspelet. 

Den är inte vidare svår eller komplicerad men med ett konsekvent upprepande ramlar många pusselbitar på plats. 

 

Som man förstår på namnet så handlar det om att man ångrar sig. Låt oss säga att vi rider i trav och rider precis som att vi ska göra halt, och millisekunden innan hästen gör halt så "ångrar" vi oss och fortsätter trava. Det verkar alltså som en tydlig halvhalt. Man kan "ångra" gångartsbyte, tempoändring och liknande. 

 

Övningen får hästen att komma mer över sina bakben tack vare att man "sätter de på plats" genom en tydlig halvhalt. Den fungerar som inlärning av halvhalter både för ryttare och häst. Den gör hästen uppmärksam för hjälperna. Och gemensamt med det jag nyss nämnde hjälper den även till i utbildningsskalan. Där är det viktigt att hästen är alert och är på sina bakben samt framför hjälpen vilket den här övningen hjälper till med. 

 

 

Övningen fungerar väldigt bra till framridningen både på tävling, hemmaplan och träning. Just för att den får hästen alert och på bakbenen - förutsatt att man gör övningen rätt. Det gäller att ryttaren är kvick med just "ångradelen" så man får fram rätt resultat. 

 

 

/Linn

Jag hittade ett par klipp på Youtube från Kyra clinicar som jag tänkte dela med mig av.

 

Allra intressantast tycker jag var när hon tar upp klassikern med att "röra fingrarna". Lyssna så får ni höra vad hon säger om det.
 

 

 

/Linn

Som de flesta vet så brukar Britt rida mina ponnyer mycket. Hon har hjälpt mig med både Musse, Cherry och Porter och kommer fortsätta med det även i framtiden på mina hästar. 

Det är inte alls ovanligt att hon rider 60% av lektionen och jag 40%, ibland blir det mer och ibland mindre. Det gör hon för att hjälpa mig och ponnyerna, även fast jag nu de senaste åren kan lösgöra de själva och kan rida mer ordentligt och inte bara åka häst så kan hon alltid göra något snäpp till. Och i och med att jag aldrig haft en färdig häst så har hon kunnat "snabba på" utvecklingen lite när hon rider då hon kan komma ett steg längre än mig. 

Jag gillar även att se henne rida för då får jag det verkligen visat hur jag ska rida de. Vilka delar av kroppen använder hon? Vad gör hon när hen gör så? Hur löser hon det? 

 

Jag tycker att alla ska sätta upp sina tränare åtminstone en gång. Det är viktigt för de att få känna känslan hur det är att sitta på och därmed kunna ge ännu bättre tips och råd. 

 

Har ni någon gång hört uttrycket "Lagom är bäst"? Trodde väl det. 

Jag tycker däremot att det inte stämmer - åtminstone inte i ridsporten. 

Om man nu alltid sitter och tänker att lagom är bäst, då sitter man dag ut och dag in med "lagom" takt, "lagom" tempo, "lagom" form, "lagom" lösgjordhet, "lagom" rörlighet.... på det sättet blir det att man springer och trampar i samma sirap varje dag - det händer inget. 

 

Allt handlar om konsekvent variation istället. Variera tempot, variera takten, variera formen, variera rörligheten. Ta tillbaka, rid fram. Överböj, ställ lite. Begär samling, begär ökning. Begär schwung, begär kvickhet i steget. 

Variera, tänj på gränserna. För att kunna komma ett steg längre måste du tänja på gränsen. Du kan inte sitta i din säkra "lagomhet" utan man måste våga öppna dörren och knacka på till nästa nivå. 

 

Cherry och jag ovan, jag började kräva lite mer uppförsbacke och samling. Hon är inte helt eftergiven utan är lite spänd i överlinjen - men tack vare det jobbet lossade hon och kunde efter bara några dagar galoppera i bättre samling och mer i uppförsbacke, just för att vi tändje på gränsen och utvecklade galoppen lite till. 

 

Man ska aldrig vara nöjd för länge. Utan hela tiden sikta efter förbättring. För att förbättras måste man tänja på gränserna. 
Lycka till. 

 

 

/Linn

Ja - det är faktiskt sant. Delvis i alla fall. 

 

Sedan jag började blogga för ett par år sedan har jag blivit "tvingad" till att tänka igenom varje pass - vad gjorde vi? Hur gick det? Vad måste vi ändra på till nästa gång? 
Jag har tack vare alla detaljrika inlägg om träningspass och tävlingsresultat lärt mig analysera och tänka efter vilket är en stor del för att kunna utvecklas. Har man inte förmågan till att kunna analysera så tror jag inte att man kommer någonstans. Det går säkert när en tränare står på marken och berättar för dig men ju längre du kommer uppåt i klasserna desto mer krävs det av dig som ryttare att kunna analysera så ni kan fortsätta utvecklas och träna vidare även på hemmaplan.  

 

 

Inte nog med det så finns det inget intressantare i världen än att kolla tillbaka på gamla ridpass och läsa om hur det kändes, vilka övningar man red och hur de upplevdes. Det är inspiration och kan lära dig hantera liknande pass i framtiden - "idag är han vresig och vill inte arbeta, vad gjorde jag det passet? Jaha jag gjorde så... därför att... och det fungerade såhär....". 

 

Genom att blogga tvingas man vara ärlig mot sig själv. Även om det kanske inte är meningen så lägger man märke till smådetaljer inför ett inlägg - det kan vara att när man letar bilder till ett inlägg och man ser att man sitter någon cm snett. Då upptäcker man det innan det kan bli en vana som är oerhört svår att arbeta bort. 
Man får genom skrivningen och tankekraften klart för sig vad man har för brister och vad man har för bra egenskaper och kan då utvecklas bra mycket snabbare då man är medveten om det än en person som "bara är" och inte tänker utanför boxen så att säga. 

 

 

/Linn

 

En förebild är för mig viktigt att ha. Det blir en inspirationskälla och ett driv framåt, man har någon som man ser upp till i hästhantering och/eller ridning och man siktar själv att komma dit. 

Själv ser jag upp till Kyra Kyrklund med hennes kloka tankar och träningssätt. Jag ser upp till alla som har kämpat sig fram till toppen - Rolf-Göran Bengtsson bland annat. Patrik Kittel och hans positivitet och ödmjukhet. Tinnes mjuka ridning.... 

Det är det här jag skulle komma till, ingen är den andra lik. Kollar man i toppen har alla ryttare olika system. Det får man inte om man fastnar i en enda inspirationskälla. Jag har flera med olika egenskaper som bildar en helhet och ett system som faller mig i smaken. 

 

Igår var det som sagt dressyrträning. Britt fick rida först som vanligt och varför tänkte jag berätta i en videoblogg senare. I början var det otroligt mycket hästar i ridhuset så alla hade svårt att koncentrera sig och han hade också en del överskottsenergi vilket gjorde att det tog lite tid innan han var så pass avslappnad att han kunde börja arbeta. Tillslut var han faktiskt rätt fin. Han gick att böja på mer än vanligt men var ganska ostadig - men när han inte gått ordetligt brukar det ta ca. tre lektioner innan han är fin igen så han har ökat lägstanivån!

 

Jag red och han var likadan. Ostadig och då även trött men jag behövde sitta upp. Tänk att det kan vara så svårt att få ihop honom galoppen och att svänga. Men det är faktiskt jättesvårt att rida och driva med muskler som man inte har efter mer än ett halvårs uppehåll. Jag har tappat en stor del koordination och framförallt styrka under den här tiden och det glöms lätt bort. Men det är jättesvårt att driva mer när man använder alla de få muskler i benen och sätet som man har... men förhoppningsvis är de snart tillbaka. 

 

Imorgon blir det träning för Ziro och mig igen. Vi ska till Botorp och träna för Helene Wannerth. Vi har aldrig tränat för henne förut, så det ska bli jättekul! Är Ziro hälften så fin som i fredags är jag nöjd, med tanke på våran tuffa period nu ett tag.

 

Det är självklart jättebra att få hjälp av olika tränare. Olika tränare tittar på olika saker. Susanne t.ex tittar mest på grunderna, formen, trampet osv. När det funkar jobbar vi rörelser. Madde är mer för schwung, tramp, tempo, hög form osv.

 

Vi får se vad Helene kommer vilja kolla på, men vad det än är så är jag övertygad om att hon är kanonbra!

 

Som jag har skrivit tidigare så var jag för några år sedan hopprädd efter en händelse. För att bota denna så fick jag låna hem en storhäst av Anna som rider våran Mightiness Mist. 

Kasper som han kallades var ca. 175cm och lilla jag är ca. 164cm. Jag var som en mygga på honom men han var alltid så snäll mot mig. Tack vare honom gick jag från att ha panik och nästan börja gråta vid 60cm till att hoppa 135cm kolugn och med tanken att "jag kan hoppa ännu högre". Han hjälpte mig så med så mycket, inte bara vid hoppningen utan överlag. Han byggde upp mitt mod och framförallt mitt självförtroende som hjälpte mig sedan både på hopp och dressyrbanorna. 

 

Vi alla vet att man aldrig blir fullärd inom ridningen. Det finns ingen gräns på kunskap och inspiration, man kan alltid komma ett steg längre - oavsett vilken nivå man rider på. Men hur blir man egentligen en bättre ryttare? Hur undviker man perioder där allt bara står still och man snarare backar än rör sig framåt? 
Jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter. 

 

* VILJAN OCH BESLUTSAMHET

Ingenting går utan vilja. I alla fall inte fullt ut. För att ens kunna ta emot kunskap och inspiration tror jag man måste ha viljan och kämparglöden för att ständigt utvecklas, annars fungerar inte "svampen" som suger åt sig nya lärdomar. Då blir dörren stängd och man blir lite nonchalant. 

 

 

* INTRESSE

För att ha viljan att lära sig måste man ha ett intresse. Ett äkta intresse. Har man inte det så "behöver man inte" lära sig så mycket mer än att man kan grunderna. Är det däremot tvärt om, att man har ett äkta intresse, så faller allt på plats att man ständigt vill utvecklas och komma vidare. Med ett sant intresse så kommer även mål och förhoppningar vilket är grunden för att bli sporrad framåt. Jag tror även att man behöver veta vad man vill för att få ut så mycket som möjligt. En som varierar mellan hoppning och dressyr på lite lägre nivå blir aldrig riktigt fokuserad utan tränar båda grenarna men det är i princip bevisat att man inte kan bli bäst i båda grenarna samtidigt. Därför rekommenderar jag er att ta en gren i taget eller hitta just "din" gren. 

Alla behöver träna. Återigen - man blir aldrig fullärd. Även de bästa ryttarna tränar så att vi "småryttare" som uttrycker sig att man inte behöver träna men samtidigt påstår att man vill kunna tävla de höga klasserna... det är inte riktigt rätt tycker jag. Hitta en tränare som du trivs ihop med. Det är viktigt att kunna föra en dialog med tränaren så att man kan disskutera utveckling, mål och träning. Personligen fungerar jag bäst med krävande tränare, jag vill inte ha någon som säger bra hela tiden. Britt säger bra när det är bra. Under några träningar har jag fått "perfekt" och då är det perfekt. Inget smicker utan man måste rida för beröm = jag blir sporrad och gör mitt bästa. 

(Bild från när jag fick äran att se en Sandgaard träning genom praktiken). 

Analysering är något av det viktigaste. Att bli filmad, kolla i speglar när man rider, att läsa igenom dressyrprotokoll in i minsta detalj... att se hur det ser ut, tänka efter vad som behöver bättras på och hur man ska bättra på det. Tränaren ska absolut hjälpa till med detta men det är viktigt att man får lära sig det tänket. Det hjälper en i framtiden och att se ärligt på sig själv. Man måste alltid tänka ett steg före. "Vad behöver vi förbättra? Hur ska vi förbättra det? När? Var? Vad behövs?". 
Skriv gärna ner lite om varje ridpass så du tvingas tänka igenom vad ni gjort och hur ni presterade, vad ni kunnat göra bättre och så vidare. 

 

 

Dessutom behöver man pengar, hästmaterial, stöttande föräldrar och så vidare .

 

 

/Linn

Igår under träningen insåg jag att jag inte har tränat sedan i april/maj. Jag har alltså inte ridit dressyr på mer än ett halvår, endast markarbetat lite på vårat gärde här hemma. 

Faktum är att jag dagen innan satte mig med skokräm, skoborste, bomull och en nylonstrympa och putsade stövlarna tills jag kunde spegla mig i de. Jag plockade ihop en outfit som skulle passa ihop samt gjorde rent och smörjde sadel och träns. De förberedelserna och detaljerna har jag saknat. 

 

Det skönaste är att jag inte tappat allt för mycket av min ridning utan snarare hittat den lite bättre - däremot så är jag väldigt ringrostig och framförallt i galoppen så vill inte mina inverkningar fungera så som jag vill, kroppen får inte riktigt till samspelet. Det tål även att tilläggas att jag har en fruktansvärd träningsvärk i magen idag....

 

 

Något som var extra roligt igår var att Britt vid flera tillfällen sa att jag satt fint. Ni som följt mig ett bra tag vet att jag har haft rätt stora problem med min sits och det känns som om det äntligen är åtgärdat. All slit och alla tårar verkar ha gett resultat. Det är en grym känsla. Däremot har jag ovanan att lägga ner händerna för mycket och när han rids i den högre formen så ska även handen höjas så inte tygellinjen bryts - det är kvar att jobba med men jag har min sitsbåge till hjälp samt att jag ska prova tips från Kyra som hon berättat om i sin bok.

 

Jag och min sitsbåge som jag vunnit. Jag tror den kan hjälpa mig på vägen till en mer buren hand!

(Ursäkta hemmaoutfiten, skulle bara rida ut i skogen). 

 

/Linn

Mina timmar framför datorn har gått åt till att klippa ihop en film från gårdagens träning. Jag vet att många önskat lite klipp på oss och äntligen har jag fått en träning filmad. 

 

Filmen visar voltarbete och träningstraven. Nästa gång tänkte jag visa lite mer film på tävlingstraven och lite rörelser för variation. 

Snygg är han tycker jag, tänk er att han inte varit igång på länge och blivit riden en månad. Riktigt läcker är han enligt mig. 

  

 

/Linn

I våras åkte jag, mamma, Cherry och en himla massa packning till Brolötens dressyrcentrum för en träningshelg. 

Vi installerade Cherry och all packning i stallet och mötte sedan upp de andra för en snabb genomgång och fika om hur helgen skulle gå till. 

 

 

Första passet fick jag rida med några som red på lånehästar och vi fick inte göra så mycket. Det kändes som om vi bara red runt och det gav ingenting, jag var alltså väldigt besviken på kvällen det passet då det kändes som bortkastade pengar. Under den kvällen bjöds vi på trerättersmiddag som höll en väldigt hög klass och sen samtalade vi om det självklara ämnet - hästar och dressyr. Det var inspirerande att höra Emelie prata om sitt upplägg och Chris prata om sina erfarenheter och tips. 

 

 

Pass nummer två var tvärtom, det var väldigt givande. Jag fick tips om hur jag ska gå till väga för att klara av den förvända galoppen som var ny för både mig och Cherry. Vi red skänkelvikningar, ökningar och liknande där jag verkligen fick träningsinspiration.