Musse, min alldeles egna ponny. Den glupska, charmiga, personliga och helt underbara. 

 

I sommar firar vi sex år tillsammans. Och det fick mig tänka över våran tid. 

Musse är väldigt kraftig, han är grov och kompakt. Tack vare detta är han stel som en planka och har helt ärligt inga naturliga förutsättningar för att arbetas korrekt. Men efter provridningen kunde vi inte annat än bli kära i honom. 

 

 

Musse är den som lärt mig mest. Han som jag galopperat över öppna fält med, som jag haft flera av mina bästa minnen med, som gått mig på nerverna flera gånger varje ridpass. Han har lärt mig att inte ge upp. 

Jag har gråtit mig igenom många ridpass, haft blod över hela händerna, schabraket och på honom. Men jag har även upplevt hur det är att känna att poletter släpper, att alltid prova lite till och den verkliga lyckan. 

 

 

På Musse har jag aldrig känt mig vidare duktig. Vi hade ofta minst 4fel i hoppning och låg under 60% i LC klasser i dressyr. Vi har aldrig vunnit något och har en enda placering (sista plats). Men istället för vinster fik jag något viktigare. Lärdomen av att uppskatta det lilla. Jag kunde skina över att han inte hade hängt sig på tre steg under hela programmet. Han lärde mig plocka fram det positiva ur något som någon annan skulle se negativt - och det ser jag som en stor styrka. 

 

 

Musse och Cherry är båda mina bästa vänner. Musse har även räddat mig många gånger ur flera situationer som tagit kål på mig. Hans fantastiska personlighet får mig att skratta när jag inte ens känner för att le. Min älskade godisråtta. 

 

 

Men trots alla fördomar, trots alla saker som försvårade för oss så gav vi aldrig upp. Jag kämpade med min älskade ponny och utvecklades något så enormt. På vägen blev han även riktigt, riktigt fin. Han ändrade om sig i typen, musklade på sig och presterade bättre. Vi gjorde det tillsammans. 

 

 

 

 

/Linn