Knut är den häst som lärt mig mest. Honom köpte vi efter att ha sålt Sigge, som en läromästare till mig. Han var född 1996, och världens snällaste lilla häst.

 

Under vintern lärde han mig allt från skänkelvikningar till galoppfattningar, verkligen allt.

 

Efter ca 4 månader startade vi en LB, som vi kom tvåa i. Efter det plockade vi massa placeringar i LC-LB, men även en i LA. Tillsammans gjorde vi allt! Tävlade, tränade, badade på sommaren, red ut, testade fälttävlan osv. Han var verkligen en gentleman, som tog hand om mig på bästa sätt.

 

 

Här har ni oss, i startfälttävlan.

 

Vi kämpade i LA-klasser, trots att Knut egentligen inte var anpassad för dressyr. Vi låg runt 60%, och det var väl ungefär våran topp.

 

Efter drygt 1 å bestämde vi oss för att flytta till ett annat stall, för att Knut skulle få vara ute mer. Vi körde alla saker på fredag den 10/12-10. Morgonen därpå var det meningen att vi skulle hämta Knut, 08.00. Men så blev det inte. Runt 06.30 ringde telefonen, och det var ridskolepersonal som ville prata med pappa. Jaha? Vad var grejen som de ringde om?

 

Stallet hade brunnit ner, med alla hästar inuti. Min ponny, min bästa vän, var borta för alltid, och jag kunde inte göra ett skit åt saken. Jag grät och grät, vad fasen skulle jag göra?

 

Fattar ni? Samma jävla morgon som vi skulle flytta så brann stallet ner.

 

Samtidigt som jag är oerhört glad att ha Ziro, så saknar jag Knut varenda dag. Hans tid var inte slut, inte alls. Han var så levnadsglad, positiv och gjorde allt för min skull.

 

Tanken som ständigt gick (och går) genom mitt huvud är: Tänk om jag sagt att vi skulle flyttat på fredagen? Jag sa att vi flyttar honom imorgon, för att slippa köra honom i mörkret på kvällen. Varför sa jag lördag?

 

Tårarna sprutade när jag skrev detta inlägg, men det var skönt att få ut det också.

 

 

/Nathalie