En hingst är alltid en hingst. Oavsett uppfostran, lydnad och temperament. 
Vi tvekade väldigt mycket på Porter innan vi provridit första gången endast för att han är just en hingst. Det är krävande att ha en med tanke på all förändring i all hantering av hästarna, stall, hagar och nytt tänk. 

Det finns egentligen två kategorier bland hingstar. De som är väldigt hingstiga och far runt med ston i tankarna dagarna i ända, och de är mycket krävande att hantera för säkerheten. Man måste alltid vara steget före och kunna kontrollera eventuella situationer. Sedan finns det även de som är oerhört väluppfostrande och som alltid är lyhörda, lugna och snälla. De som man lika gärna kan tro är valacker. Och även de är mycket krävande att hantera. Varför? Jo, det kan lätt bli att man "glömmer bort" (läs mer; inte alltid har en vaken tanke på att det är en hingst) och tack vare det kan situationer uppstå just för att man själv blir lite för borta. 
Porter är den sistnämnda hingsten, han är fantastisk i all hantering. Det är han verkligen, han står med två ston i stallet varav den ena tycker om att brunsta mycket och ofta. Men han kan ta det hur lätt som helst. Och just därför är det rätt krävande att behålla tanken på att det är en hingst även om man inte tror det för att han är så snäll. Just för säkerheten så är det viktigt att alltid ligga steget före och inte slappna av för mycket i tankarna vid hanteringen även om det är mycket liten risk att något händer.

 

 

Trots allt extra som tillkommer så är jag fast. Jag är frälst vid hingstar - det är något extra. Det får man känna efter en tid med de, framförallt älskar jag den ständiga energin. De är alltid på topp och färdiga för att arbeta. 
Att jag dessutom får spendera min första hingsttid med älskade Porter gör inte saken sämre, han är världens finaste grabb. Från insidan och ut. 

 

 

/Linn