DIMMANS EMIR

Poäng: 40 
Född 2010 hos Helena Gruhb, Skurup
f Jolly Roger RNF 109 m Dimmans Elmia RNF 2092
mf Silverlea Buckskin RNF 96 mm Miss Ellie RNF 1560
mmf Burma Wilton RNF 59 mmmf Dawn of Spring RNF 18

Äg.Helena Gruhb, Skurup

TORPALYCKANS MAN-BOY

Poäng: 40
Född 2010 hos Torpalyckans stuteri, Ingelstad
f Stackarps Peer-Boy RNF 185 m Thera Stb.5890
mf Monday's Moscan He.Stb.161 NFH mm Manon Stb. 2768
mmf Nieuwmoeds Warrendo He.Stb.55 mmmf Broomy Slipon 2894 NPS

Äg. Torpalyckans stuteri, Ingelstad


Godkända 4 åringar

MEWEIS AF TOFTAGÅRDEN

Poäng: 40
Född 2009 hos Siw Mattsson, Bjärnum
f Sturevallens Gentleman RNF 95 m Sturevallens Monami RNF 2701
mf stratorps Mowitz RNF 129 mm Matilda IV RNF 1915
mmf Hedlanda Good-Boy RNF 85 mmmf Lobsang RNF 41

Äg. Siw Mattsson, Bjärnum,

Godkända äldre

BAKKEGAARDS PINPOINT

Poäng: 41
Född 1997 hos Inga Lippman,
f Malibu II NFHE 100 DK NF m Bakkegaards Piccoline NF1138DK
mf Beacon Pericles NFHE 5 DK NF mm Havens Filline NF 662 DK NF
mmf Peveril Probus NFHE 17 DK NF mmmf Forest Horse GBR NF

Äg. Torpalyckans stuteri, Torpalyckan, 360 44 Ingelstad

Idag klädde vi ut oss som hoppekipage. Han fick låna ett pullarträns och min hoppsadel. Den har jag visserligen ridit i innan men idag blev det full mundering. Det var rätt skönt för min träningsvärk från gårdagen (hehe) kändes inte lika mycket när jag hade korta läder. 

 

Bettet jag provade igår var ett novabett. Jag fick det i födelsedagspresent av Karro och Anki som har hästarna här, tanken var då att ha det till Wilma för att få henne våga ta mer stöd på bettet. Det blev en stor skillnad på hela ponnyn när jag provade det på henne, helt plöstligt fick man kontakten med hennes mun och hon sökte sig nedåt. 

 

När Porter kom visade det sig att han har lika liten mun som Wilma och jag bestämde mig då för att prova det även på honom då han inte har styrkan till att vara stadig. Men jag har inte kommit till skott då jag ville vara i ett ridhus första gången då det finns risk (även om den är liten så vill jag tänka på säkerheten, speciellt när jag har en hingst) att de biter av det. 

 

 

Jag upplevde en stor skillnad. Han skummade redan första delen av passet, det rann fradga hela tiden. Och han tog mer stöd på bettet. Jag upplevde aldrig att han släppte bettet. Tanken är nu att rida med det en period så han får bygga upp styrkan och stadigheten och sedan övergå till det gamla tredelade (kommer variera mellan dessa två i en period). 

 

 

/Linn

Idag åkte vi äntligen till ett ridhus. Det var väldigt länge sedan på grund av vädret och annat så det var väldigt roligt. Att ridhuset också är fantastiskt fint med riktigt bra underlag gör inte saken sämre. 

Det här var första "riktiga" passet på länge, annars har jag bara suttit på gärdet och ställt lite åt båda hållen då det inte är så lätt att arbeta där, man får så svårt att hålla linjer och det blir omotiverande. 
Jag provade även ett nytt bett då jag önskar ett lite jämnare stöd, ibland när det blir jobbigt så är han lite glapp i stödet ibland. Jag upplevde faktiskt skillnad och det rann fradga ur munnen på honom så om han får lära känna bettet mer så tror jag underverk kommer ske. 

Han kändes helt okej för att inte vara igenomriden på länge. Vi brukar trots allt falla några steg och den här gången hade vi inte fallit fullt så mycket. Han travade fint och släppte igenom lite. På torsdag ska vi iväg igen och då hoppas jag på att få honom lossa ännu mer. 

Nästa gång ska jag även sätta på mig sporrar så jag kan driva igenom lite till, är för klen i mina ben.

 

Har ni tänkt på att man ofta lägger märke till vilka som har ny häst/ponny? Individen i fråga är ofta lite mager eller lite rund. Men det är bara naturligt. Man ska prova nytt foder och hitta en fodermängd som passar hästen utöver ens träning och eftertraktade egenskaper. Även om tidigare ägaren skickar en lista så blir det aldrig exakt då man kanske inte har samma hökvalité och liknande. 

Visst kan man räkna ut en foderstatus men jag tycker det är viktigare att se på individen. "Okej, nu är hästen lite mager. Då ökar vi på lite", alternativt "Nu är hästen lite rund, då drar jag ner lite på maten". Det är jättesvårt att hitta rätt mängd på en ny individ. 

 

En sak som gör mig ledsen är att se att det är så många som väljer att stanna hemma och träna på egen hand. Extra ledsen blir jag när man ser potencialen i ekipaget och att de aldrig får nyttja den på samma sätt. 

Man är aldrig för bra för att fortsätta träna. Aldrig. Även toppryttarna tränar. 

 

Varför tränar man? Jo, för att bli bättre. Och hur blir man bättre? Genom att träna. Och framförallt att inse att man behöver träning för att utvecklas, det är viktigt att förstå för det är först då man verkligen tar till sig av träningen. 

 

Även om man kanske inte har mål om att komma upp i klasserna så är det för mig inte okej att sitta hemma år ut och år in utan att någon gång fråga om hjälp. För har man aldrig ett öga på sig så är det svårt att upptäcka ovanor som lätt uppstår - att man viker sig i sidan, att man driver lite mer med ena skänkeln, att man sitter i stolsits och liknande, saker som lätt kan förstöra en häst om det pågår tillräckligt länge. 

 

 

Lite synd tycker jag också att det är när ekipage med potential tränar för tränare som inte får fram något. Jag säger inte att det finns något som bevisar att A tränare är bättre än en outbildad tränare, men tänk efter först. Har den outbildade tränaren några elever som visar framfötterna? Som har kommit någonstans? De alla kanske sitter på sin LC-LB nivå och blir lurade med träningen, med det menar jag att de tränar och tränar och tror att det händer något men det faktiskt inte gör det. Då gäller det att tänka efter om det kanske är dags att byta tränare för sin egen skull. 

 

Jag tränar för Britt Pärsson. Hon är B tränare i hoppning men har ridit mycket hög dressyr. Hon är väldigt, väldigt, noga med grunderna vilket gör att vi fungerar bra ihop. Jag tycker Britt utvecklas som tränare samtidigt som jag utvecklas som elev, hon tar sig tid att förklara och sitter även upp på mina ponnyer för att själv känna problemen och kunna hjälpa mig på bästa sätt. Hon är väldigt "hård", hon säger inte bra i onödan, tvärt om. Men de gånger i livet man fått ett "perfekt" - då är det banne mig perfekt. Hon är ovärderlig. 

 

 

/Linn

Musse, min alldeles egna ponny. Den glupska, charmiga, personliga och helt underbara. 

 

I sommar firar vi sex år tillsammans. Och det fick mig tänka över våran tid. 

Musse är väldigt kraftig, han är grov och kompakt. Tack vare detta är han stel som en planka och har helt ärligt inga naturliga förutsättningar för att arbetas korrekt. Men efter provridningen kunde vi inte annat än bli kära i honom. 

 

 

Musse är den som lärt mig mest. Han som jag galopperat över öppna fält med, som jag haft flera av mina bästa minnen med, som gått mig på nerverna flera gånger varje ridpass. Han har lärt mig att inte ge upp. 

Jag har gråtit mig igenom många ridpass, haft blod över hela händerna, schabraket och på honom. Men jag har även upplevt hur det är att känna att poletter släpper, att alltid prova lite till och den verkliga lyckan. 

 

 

På Musse har jag aldrig känt mig vidare duktig. Vi hade ofta minst 4fel i hoppning och låg under 60% i LC klasser i dressyr. Vi har aldrig vunnit något och har en enda placering (sista plats). Men istället för vinster fik jag något viktigare. Lärdomen av att uppskatta det lilla. Jag kunde skina över att han inte hade hängt sig på tre steg under hela programmet. Han lärde mig plocka fram det positiva ur något som någon annan skulle se negativt - och det ser jag som en stor styrka. 

 

 

Musse och Cherry är båda mina bästa vänner. Musse har även räddat mig många gånger ur flera situationer som tagit kål på mig. Hans fantastiska personlighet får mig att skratta när jag inte ens känner för att le. Min älskade godisråtta. 

 

 

Men trots alla fördomar, trots alla saker som försvårade för oss så gav vi aldrig upp. Jag kämpade med min älskade ponny och utvecklades något så enormt. På vägen blev han även riktigt, riktigt fin. Han ändrade om sig i typen, musklade på sig och presterade bättre. Vi gjorde det tillsammans. 

 

 

 

 

/Linn

Den här sommaren tror jag kommer bli annorlunda mot de andra jag upplevt, och om det blir som jag tror så längtar jag oerhört mycket. 
Som de flesta vet så har jag mina drömmar och förhoppningar att i framtiden starta ett stall där jag utbildar hästar. Jag tycker det är så roligt och känner att jag hör hemma där. För även om jag är kritisk mot mig själv så måste jag få säga att jag gjorde ett fantastiskt jobb med Cherrys utbildning. Även Musses. De är mina längsta och största projekt och jag ser nu i efterhand en stor skillnad på de båda som individer. 

 

Wilma och jag straxt efter första galoppfattningen på gärdet. Våran första galopp tillsammans. 

 

Hur som helst, i skolan har vi kursen entreprenörskap. Där bygger jag upp mitt framtida företag med allt från hemsida, budget, marknadsförning samt marknadsundersökning. Allt för att på bästa och lättaste sätt kunna starta upp detta när jag slutar skolan. Nu är det däremot inte mycket kvar, jag har betat av många, många uppgifter på en mycket kort tid och ligger på ett fantastiskt betyg i kursen då jag verkligen brinner för detta. 

 

Tack vare mitt brinnande intresse är det lite småprat att jag under sommaren tar till mig några ponnyer/hästar för utbildning. För att smaka på framtiden och känna att det är det här jag vill göra. Vilket jag är rätt säker på. Det vore oerhört roligt och utvecklande. 

 

Planen är i så fall att vara billig, ca. 2500kr/månaden. Just för att få samla på mig en grund att starta upp på. 

Jag återkommer med hur det blir, men jag hoppas att det blir en spännande sommar med mycket lärdomar. 

 

 

/Linn

Det är många som efterlyser ridtips här på bloggen. Jag har bestämt mig för att inte lägga ut några, av den enkla anledningen att jag inte är utbildad och känner då inte att jag har "rätt" att rota in i någon annans område som jag själv inte har någon utbildning i. Jag känner inte att jag kan skriva ut "gör si och så" till ett ekipage helt enkelt. 
Favoritövningar är däremot en annan sak. Men jag tänkte ta mig i kragen och skriva ett inlägg som jag tycker alla ska läsa och ta del av. För det här är så viktigt och det är inte många som förstår innebörden - tyvärr. 

Det spelar ingen roll om hur uttjatat det är för det är grunden för all ridning. Svarar inte hästen för skänkeln så kan du inte heller få den fram till bettet och därmed få den arbeta korrekt. 

 

1. Hästen blir skänkeldöv då ryttaren rider med samma hjälp hela tiden utan att begära något utav den. 

2. Hästen reagerar till slut inte längre på små, lätta hjälper och för att det någon gång ska hända något kommer du behöva ta i ordentligt och grunden med ridningen - att kunna rida med så små hjälper som möjligt - är som bortblåst. Du faller tillbaka på ruta ett igen. 

 

Min bloggning är inte direkt på topp. När jag hittar något att skriva om så är det åsikter och liknande och det verkar visserligen vara rätt populärt. Men som ni förstår är det inte lätt att skriva om något nytt hela tiden - speciellt inte när jag redan skrivit om det mesta fast då på min gamla blogg. 

 

Wilma ska sättas igång direkt när snön och isen är igång. Hon ska då ridas x antal gånger i veckan och vi hoppas kunna lämna ut henne till en duktig liten ryttare med mål om att ta ut henne på tävlingsbanan. 

Musse rids inte för tillfället, dels på grund av vädret och dels på grund av tiden. Han tycker även att isen och underlaget är otäckt på vintern och går med myrsteg som i en symaskin och spänner sig vilket gör att jag hellre väntar tills isen är borta.

Porter rids 4-6 gånger i veckan beroende på väder. Promeneras gör han 1-2 gånger i veckan. Jag väljer helt enkelt inte att skriva om passen då vi gör samma sak dagligen - jobbar med lösgörning och uppbyggning. Det tar tid med en 18 årig ponny som vilat i ett par år. Och jag har mina övningar som fungerar på honom och de sitter jag med, vilket gör att jag inte tycker det är nödvändigt att publicera i princip exakt likadana inlägg flera gånger i veckan. 

Porter fick komma ut på en buspromenad idag. Med oss hade vi pressfotografen nr 1 - nämligen min pojkvän. Han kämpade med att få till fina kort med min kamera som inte fungerar och när kameran ställde upp några sekunder här och var så fick han till mycket fina bilder som jag tänkte visa er så fort jag förstår hur man får över de på hans dator... 

 

Jag provade även att springa lite med honom för skojs skull, det är alltid bra att träna upp "handler" kunskapen till framtida utställningar och premieringar och han var på direkt. Han snygga upp sig och krökte på nacken och tryckte på som bara den. Man såg verkligen kandensen i traven - mums. 
Det är så roligt med Porter för han tycker allt är så himla lattjolajban kul, han älskar allt. 

 

Puss framför solnedgången. 

 

 

/Linn

Det är skrämmande nog mindre än ett år kvar av mitt sista ponnyår. Fylls jag av panik? Ja, för att vara ärlig så kommer det lite panikkänslor. Det här året var tänkt till så mycket annat, Cherry och jag tränade mot FEI debut och SM kval och vi hade definitivt varit där idag om hon fått vara hel. Istället står jag här med en ny ponny och nya mål. Målen är mindre, ganska mycket mindre. Nu hoppas jag att få rida åtminstone få rida DM med bra förutsättningar som går i stapeln i höst. 
Det gör mig lite ledsen, det kan jag ärligt säga. Jag hade verkligen allt. Mitt sista ponnyår i ett guldläge. Jag hade fått ta vara på tiden och suga ut alla erfarenheter det finns att få i ponnyåren. Startat de högsta klasserna och där haft en fin chans - på en ponny som jag ridit upp i klasserna själv. 

Trots detta är jag så fruktansvärt glad att jag fått äran att rida ingen annan än Skattegårds Porter RNF 156, en ponny som lärt mig mycket sedan han kom hit även fast vi egentligen inte hunnit något. Vi är fortfarande under igångsättning, vi är båda ringrostiga och vi har ingen aning om hur våra framtida dagar ser ut. Även fast det känns ganska mycket att missa det jag siktat mot i alla mina år... så är jag så glad över det kommande året som väntar. För jag kommer få lära mig så mycket. 

 

 

Jag kommer istället utvecklas mot min framtid som är lite längre bort. Och just då, i framtiden, gäller det inte att ha ridit så många SM som möjligt utan istället att man som ryttare lärt sig så mycket som möjligt. 

Jag ska inte säga för mycket, Porter kan ju allt men det är mycket igångsättning, stärkande och uppbyggande just nu. Mycket grunder och mycket sammansvetsning mellan oss två som individer. När styrkan, grunderna, konditionen, musklerna och samspelet är på plats kanske allt går av raketfart.

"Poletten" kanske släpper inom en månad så vi kan ta oss vidare och "go for it", eller så kanske det tar tills i höst innan vi är "där". Vi har hittat traven fylld av schvung så den biten är i alla fall avprickad. 
Det är så oförutsägbart men "mirakel" kan ju ske. Så jag ska inte vara för negativ. Men det gör inget om vi inte startar SM, FEI och liknande för vi kommer göra så mycket annat som jag kommer ha med mig i kommande år, saker som är viktigare än ett deltagande någonstans.

 

 

Mitt sista ponnyår (ush det gör ont att skriva) kommer ge mig lärdom, utveckling och en stabil grund för framtiden. Jag kanske missar de högsta klasserna och delta i SM men istället får jag fokusera på det viktiga - att lära mig, att lära mig ännu mer och att.... lära mig ÄNNU mer.  Det kommer Porter hjälpa mig så otroligt mycket med. Och våran tid kommer fyllas med många minnen och meriter - på vilken nivå kan jag dock inte uttala mig om - det återstår att se. 

/Linn

Jag som bloggare förväntas skriva inlägg som är provocerande. Jag förväntas skriva om överviktiga ryttare, om hur ful utrustning folk använder och om hur dåliga personer är på att rida. Detta för att locka folk till att komma in på bloggen och lämna kommentarer, nå en högre statistik och öka mängden kommentarer. "Förhoppningsvis" tar det ökande intresset bloggen till topplistor så att den sprids vidare och ännu mer klickar in för att provoceras. 

Tyvärr är det jag skrev ovan sant. Ni har själva sett det - Hanna Widerstedt, Kissie, skvallerbloggar inom ridsporten. Man skaffar ett "alter ego" som väcker intresse bland folk för att sedan under en dag ändra bloggens innehåll och bli snäll - detta när man har x antal läsare och är ute på x antal topplistor. Då har man redan marknadfört sig och har en grund att stå på som sitt riktiga jag. 
Det allra vidrigaste är att man får betalt för detta om man gör det tillräckligt bra. Man får betalt för att utsätta människor för pikar och hårda ord. 

Men nej, det här inlägget ska inte handla om nätmobbning. 

Hurvida ni upplever att jag har skrivit ett provocerande inlägg vet jag inte. Tyvärr är nog risken att det alltid finns någon där ute i världen som känner sig träffad trots att det är obefintligt eller inte var så menat. Istället vill jag som bloggare dela med mig till er om mina erfarenheter i livet, mina tankar och åsikter. Jag vill dela med mig av mina träningstips, min utveckling och min framtid. Inte bara för eran skull utan även för min, för att ha något att kolla tillbaka på. 

 

Jag har valt att stå emot den provocerande bloggtrenden. Blir det något av bloggen så har jag något att vara stolt över, jag och Nathalie har varit oss själva redan från början och om vi någon gång ska bli "stora" så är det pga det - att vi är och har vart oss själva.

 

/Linn

 

En övning som jag fallit för är "ångraövningen". Den går att variera i både gångarter och utförande och bidrar till utveckning av utbildningsskalan, lydigheten och samspelet. 

Den är inte vidare svår eller komplicerad men med ett konsekvent upprepande ramlar många pusselbitar på plats. 

 

Som man förstår på namnet så handlar det om att man ångrar sig. Låt oss säga att vi rider i trav och rider precis som att vi ska göra halt, och millisekunden innan hästen gör halt så "ångrar" vi oss och fortsätter trava. Det verkar alltså som en tydlig halvhalt. Man kan "ångra" gångartsbyte, tempoändring och liknande. 

 

Övningen får hästen att komma mer över sina bakben tack vare att man "sätter de på plats" genom en tydlig halvhalt. Den fungerar som inlärning av halvhalter både för ryttare och häst. Den gör hästen uppmärksam för hjälperna. Och gemensamt med det jag nyss nämnde hjälper den även till i utbildningsskalan. Där är det viktigt att hästen är alert och är på sina bakben samt framför hjälpen vilket den här övningen hjälper till med. 

 

 

Övningen fungerar väldigt bra till framridningen både på tävling, hemmaplan och träning. Just för att den får hästen alert och på bakbenen - förutsatt att man gör övningen rätt. Det gäller att ryttaren är kvick med just "ångradelen" så man får fram rätt resultat. 

 

 

/Linn

I mitten av tävlingskarriären, ungefär 2011, så hade jag en period där jag var väldigt duktig på att glömma viktiga saker till tävling. Det var precis när allt började bli "allvar" och det inte längre var att snirkla runt en LC:2 utan det krävdes fullständigt fokus från mig. Det gjorde att jag glömde fokusen på allt annat, framförallt packningen. 

 

 

Till en tävling glömde jag både sadelgjord och kavaj. Gjord fick jag låna på anläggningen och en kavaj till ritten av en tävlingskamrat och till prisutdelning av en underbart snäll människa. Utan deras "utlånande" hade jag inte fått starta - det är äkta kamratskap anser jag. Att de lånar ut sina saker till virriga Linn. 

 

 

Jag har även glömt sadelgjorden ännu en gång vilket ledde till att jag fick sitta barbacka under fotograferingen av laget. Ser lite roligt ut men vad ska man göra när man inte har huvudet med sig.... 

 

Jag kom över en mapp från gamla träningar med Cherry. Sommaren 2011. 
Jag kommer ihåg detaljer från varje bild. Hur det kändes, aha upplevelser och våran utveckling. 

Sofie hjälpte mig och Cherry något så extremt mycket. Hon hjälpte mig med hur jag skulle få henne korrekt, Cherry ville alltid gå bakom med för kort hals och Sofie hjälpte mig rätta till problemet. Jag lärde mig verkligen supermycket och det hände väldigt mycket i min ridning - och framförallt med mitt självförtroende under den sommaren. 

 

Även om hon inte går perfekt på bilderna så är hon makalöst fin. En del går hon bakom på och hon går inte fullt så mycket i uppförsbacke som hon borde på någon bild... men hon är verkligen en fröjd för ögat trots det. 
Jag måste nypa mig i armen för att förstå. Vi var verkligen något extra.