Hej mamma, är jag snygg? Tar du kort på mig? Visst är jag fin? Hallå mamma?

 

 

För det första så har han skött sig YPPERLIGT. Trots att ponnyer har stannat tre dm framför honom så har han inte reagerat minsta lilla. Ston kunde rida vid sidan om utan några problem och han skötte sig verkligen. Däremot var han väldigt pigg och blev då spänd och vi hade planerat för lite framridning vilket ledde till att han var som en solfjäder i collecting ring och på banan och då blev jag också spänd vilket gjorde att jag inte red och det blev pannkaka. 

 

Misstaget blev helt enkelt en för kort framridning men det är inte så lätt när han är helt ny för oss. Får han gå av sig så rockar han banorna nästa gång!

 

 

/Linn

 

Hittils på PA 4 har man fått sett barn och ungdomar söka in till ponnyakuten genom castings. Väl där ser man hur dålig hästvett 9/10 personer har. 

Överlag är klassikern att hästarna drar iväg när man leder de. De bestämmer vart man ska gå och har ingen respekt för ledaren. Livsfarligt och dåraktigt. En sak som jag inte förstår är att föräldrarna låter barnen leda de ponnyerna som tagit kontrollen (rättelse, fått* kontrollen....) med bara grimma och grimskaft. Varför tar man inte till kedja och/eller träns vilket blir lite skarpare och gör det lättare att hantera och behålla kontrollen på ponnyn?

 

Mina hästar är alltid lydiga att leda men trots det har jag antingen grimma och kedja alternativt träns och kedja vid promenader (inte vid in och utsläpp) för att kunna ha lite mer att säga till om vid eventuellt problem. 

 

Porter med grimma och kedja. Han är oerhört lydig så man skulle kunna leda honom med bara armen om halsen och rösten men jag tänker alltid på säkerheten och därmed har jag tagit beslutet att ha kedja på vid promenader. Det är dels en hingst jag har som är lite annorlunda mot de andra könen och det kan dels ske oväntande saker. 

 

Kort sagt - HUR SVÅRT ska det vara att tänka på säkerheten? Inte bara för sig själv och ponnyn utan för allt runtomkring?

New Forestbladet kom i brevlådan idag. Jag fastnade som varit vid årets statistik bland betäckningar och läste igenom "Tio i topp listan". 

 

1. Mallards Wood Flashlight RNF 204 (nygodkänd) - 15 ston

 

2. Dimmans Eros RNF 182 - 11 ston

 

3. Rolökke Fixe RNF 150

 

Resten av listan: 

http://www.newforest.se/tioitopp.asp 

 

Jag tycker det är roligt att folk vågar betäcka med en nygodkänd hingst! Och att han också fick flest ston visar ännu mera good will från uppfödarna. Min favorit bland hopphingstarna är Eros som kom på en välförtjänt andra plats. 

Överlag tycker jag dock att det inte är så mycket bestäckningar oavsett ras om man kollar runt. Synd men det är nog klokt med tanke på att det knappt går att sälja häst idag - om man inte skänker bort de...  men jag  tyckte det var roligt att kolla listan och se att de hingstar som man trodde glömts bort även de fick göra sin rätt med betäckningar. 

 

/Linn

 

Årsgränsen för att få tävla ponny är i Sverige 18 år. Utomlands är det 16 år. Det disskuteras ständigt om hur man vill få upp oss juniorer på storhäst tidigare för att tillslut få mer ryttare till en högre nivå på storhäst. Visst, det köper jag. Jag kan förstå att man vill ha fler ryttare att välja mellan på den högre nivån till satsningar och en högre standard på svensk dressyr. MEN.....

Nummer ett:
Vi som inte har ekonomi att köpa en häst som ens är hyfsat bra - säg utbildad MSV.... vad ska vi göra? Folk lånar inte ut hästar till vem som helst. Man ska kunna visa upp fina meriter i de högsta klasserna och det är inte sällan man läser i annonser "lånas ut till dig över 18 år". Vi är alltså extremt låsta. Vi måste dels ha presterat på topp på ponny och sen vara över 18 år samtidigt vilket gör att vi ändå inte kommer upp på storhäst förens vi "måste". Och när vi väl måste ta steget upp till storhäst så blir problemet:

 

Nummer två: 
Finns hästmaterialet runt om i landet? Både ja och nej. De som faktiskt har fina hästar låter ryttare med meriter som deltagande vid EM på storhäst och liknande rida de. Hur ska vi nyblivna hästryttare kunna satsa och bredda standarden om knappt några uppfödare vågar satsa på oss unga? Återigen, här måste man då kunna visa upp vassa meriter och på direkten hitta knapparna från ponny till storhäst för att få förtroendet att få låna eller köpa en bra häst. Hmm... steget upp till storhäst är faktiskt inte alltid så lätt. 

 

Nummer tre: 
Är förbundet villiga att satsa på oss som kommer från ponny? För att vi ska vilja alternativt våga ta det steget känns det som om vi måste ha något att hämta i storhästvärlden. Men det känns som om vi ofta blir suckade på istället för satsade på. En del satsningar finns det allt - "Lövsta future challenge" och liknande men vad mer? Plantskolan vore en dröm men återigen - där ska man också ha visat upp meriter på storhäst vilket tar oss tillbaka till punkt nummer ett och två.

 

 

 

Jag menar inte att vi ska få allt serverat på bricka för så är inte hästvärlden. Jag gillar att få kämpa MEN jag tror de tre överstående punkterna är grundläggande på varför vårat dressyrnät är lite tunt i dagsläget. Vill vi ha upp ungdommar på storhäst så vi kan bredda våran svenska dressyr - ge oss då möjligheter och erbjud oss något istället för att sucka och neka oss. 
Uppfödare - våga ta chanser på oss unga. Ha i bakhuvudet att vi genomgår den ibland svåra övergången från ponny till storhäst, men se istället in i framtiden. Man kan vara duktig på att rida även fast man inte har femhundra tusen att lägga ut på en häst, man kan vara duktig även fast man inte har världens bästa meriter på ponny.

Förbundet - "locka" med satsningar och hjälp så vi faktiskt kan komma någonstans vilket inte är lätt att göra på egen hand när man börjar om från nytt på storhäst. 

 

Jag tror ovanstående är lite anledningar till varför svensk dressyr ligger lite efter. Och jag tycker det är synd.  

 

/Linn

Vi har valt en sport och ett intresse där det i princip varje dag handlar om toppar och dalar i ridpass och övrig kontakt med hästvärlden. Hur många gånger har man inte undrat hur ett pass kan gå från bra - till dåligt - till hemskt - till underbart? Och hur många svackor har man inte under ett år jämfört hur många supertoppar man har under kanske ett pass i halvåret...? 

 

Jag har svårt att förstå hur mycket man som hästmänniska går igenom bara för att en gång till få uppleva det där ridpasset där hästen dansar fram till minimala hjälper och alla poletter som ni kämpat med under flera månaders tid bara faller på plats. Inte nog på de långa och hemska stunderna mellan varje perfekt pass så har vi även ett privatliv på sidan om. Och vi är alla medvetna om att det inte heller är en dans på rosor. Vi hästmänniskor är nog bland de starkaste psykiskt. Trots motgångar och tuffa tider så kämpar vi på tills vi stupar, vi ger inte upp. Vi ser alltid glimten ur situationer och kämpar mot våra mål. Vi är medvetna om att allt man kämpat för kan avslutas på en mikrosekund men vi sätter våran psykiska och fysiska styrka och allt hopp i världen för vårat hopp. 

Vi har med tiden lärt oss att ta minsta lilla positiva sak som ett värde av en dyrbar diamant. 

 

Vi ska vara stolta över varje dag vi fortsätter att älska denna fantastiska sport. För vi kan inte få det bättre, vi vet värdet av det lilla positiva och vi vet hur livet går till. Plötsligt kan allt vända men det enda som kan stoppa än är brist på hopp. Vi får uppleva så mycket tillsammans med våra älskade djur, bra som dåligt. Det finns inget av högre värde. 

 

 

Som jag har skrivit tidigare så var jag för några år sedan hopprädd efter en händelse. För att bota denna så fick jag låna hem en storhäst av Anna som rider våran Mightiness Mist. 

Kasper som han kallades var ca. 175cm och lilla jag är ca. 164cm. Jag var som en mygga på honom men han var alltid så snäll mot mig. Tack vare honom gick jag från att ha panik och nästan börja gråta vid 60cm till att hoppa 135cm kolugn och med tanken att "jag kan hoppa ännu högre". Han hjälpte mig så med så mycket, inte bara vid hoppningen utan överlag. Han byggde upp mitt mod och framförallt mitt självförtroende som hjälpte mig sedan både på hopp och dressyrbanorna. 

 

Vi alla vet att man aldrig blir fullärd inom ridningen. Det finns ingen gräns på kunskap och inspiration, man kan alltid komma ett steg längre - oavsett vilken nivå man rider på. Men hur blir man egentligen en bättre ryttare? Hur undviker man perioder där allt bara står still och man snarare backar än rör sig framåt? 
Jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter. 

 

* VILJAN OCH BESLUTSAMHET

Ingenting går utan vilja. I alla fall inte fullt ut. För att ens kunna ta emot kunskap och inspiration tror jag man måste ha viljan och kämparglöden för att ständigt utvecklas, annars fungerar inte "svampen" som suger åt sig nya lärdomar. Då blir dörren stängd och man blir lite nonchalant. 

 

 

* INTRESSE

För att ha viljan att lära sig måste man ha ett intresse. Ett äkta intresse. Har man inte det så "behöver man inte" lära sig så mycket mer än att man kan grunderna. Är det däremot tvärt om, att man har ett äkta intresse, så faller allt på plats att man ständigt vill utvecklas och komma vidare. Med ett sant intresse så kommer även mål och förhoppningar vilket är grunden för att bli sporrad framåt. Jag tror även att man behöver veta vad man vill för att få ut så mycket som möjligt. En som varierar mellan hoppning och dressyr på lite lägre nivå blir aldrig riktigt fokuserad utan tränar båda grenarna men det är i princip bevisat att man inte kan bli bäst i båda grenarna samtidigt. Därför rekommenderar jag er att ta en gren i taget eller hitta just "din" gren. 

Alla behöver träna. Återigen - man blir aldrig fullärd. Även de bästa ryttarna tränar så att vi "småryttare" som uttrycker sig att man inte behöver träna men samtidigt påstår att man vill kunna tävla de höga klasserna... det är inte riktigt rätt tycker jag. Hitta en tränare som du trivs ihop med. Det är viktigt att kunna föra en dialog med tränaren så att man kan disskutera utveckling, mål och träning. Personligen fungerar jag bäst med krävande tränare, jag vill inte ha någon som säger bra hela tiden. Britt säger bra när det är bra. Under några träningar har jag fått "perfekt" och då är det perfekt. Inget smicker utan man måste rida för beröm = jag blir sporrad och gör mitt bästa. 

(Bild från när jag fick äran att se en Sandgaard träning genom praktiken). 

Analysering är något av det viktigaste. Att bli filmad, kolla i speglar när man rider, att läsa igenom dressyrprotokoll in i minsta detalj... att se hur det ser ut, tänka efter vad som behöver bättras på och hur man ska bättra på det. Tränaren ska absolut hjälpa till med detta men det är viktigt att man får lära sig det tänket. Det hjälper en i framtiden och att se ärligt på sig själv. Man måste alltid tänka ett steg före. "Vad behöver vi förbättra? Hur ska vi förbättra det? När? Var? Vad behövs?". 
Skriv gärna ner lite om varje ridpass så du tvingas tänka igenom vad ni gjort och hur ni presterade, vad ni kunnat göra bättre och så vidare. 

 

 

Dessutom behöver man pengar, hästmaterial, stöttande föräldrar och så vidare .

 

 

/Linn

Igår under träningen insåg jag att jag inte har tränat sedan i april/maj. Jag har alltså inte ridit dressyr på mer än ett halvår, endast markarbetat lite på vårat gärde här hemma. 

Faktum är att jag dagen innan satte mig med skokräm, skoborste, bomull och en nylonstrympa och putsade stövlarna tills jag kunde spegla mig i de. Jag plockade ihop en outfit som skulle passa ihop samt gjorde rent och smörjde sadel och träns. De förberedelserna och detaljerna har jag saknat. 

 

Det skönaste är att jag inte tappat allt för mycket av min ridning utan snarare hittat den lite bättre - däremot så är jag väldigt ringrostig och framförallt i galoppen så vill inte mina inverkningar fungera så som jag vill, kroppen får inte riktigt till samspelet. Det tål även att tilläggas att jag har en fruktansvärd träningsvärk i magen idag....

 

 

Något som var extra roligt igår var att Britt vid flera tillfällen sa att jag satt fint. Ni som följt mig ett bra tag vet att jag har haft rätt stora problem med min sits och det känns som om det äntligen är åtgärdat. All slit och alla tårar verkar ha gett resultat. Det är en grym känsla. Däremot har jag ovanan att lägga ner händerna för mycket och när han rids i den högre formen så ska även handen höjas så inte tygellinjen bryts - det är kvar att jobba med men jag har min sitsbåge till hjälp samt att jag ska prova tips från Kyra som hon berättat om i sin bok.

 

Jag och min sitsbåge som jag vunnit. Jag tror den kan hjälpa mig på vägen till en mer buren hand!

(Ursäkta hemmaoutfiten, skulle bara rida ut i skogen). 

 

/Linn

Jag planerar inför tävlingsåret med Porter och försöker hitta en matchande outfit som har en helhet men som inte blir för mycket. Nu har jag dock kört fast i om jag ska ha guld eller silver på honom? Själv har jag mest guld i min utrustning...