Aveln har ändrats genom åren och då även hästarna. Nu för tiden strävar man efter hästar som bär på en naturlig lösgjordhet, naturlig schwung/rörliga - en häst som har allt vi strävar efter i sig naturligt kort sagt. 

Hmm tänker jag då.....

Om vi tänker oss 20 år framåt och aveln fortsätter i samma riktning:

 

Nummer ett - Går aveln ut på att få fram några maskiner som dansar omkring självmant och ryttaren bara behöver sitta där? Vad händer med dressyrens konst?

Nummer två - Om hästarna har allt naturligt i sig, vad lär man sig som ryttare då? Man behöver inte jobba för något, och man får inte lära sig problemlösning (t.ex: hästen sitter fast i vänstersidan, vad ska jag göra?) utan istället kan sitta där och rida runt på en häst som gör jobbet själv. Det är i och för sig inte helt och hållet fel men man lär sig inget som ryttare då, vilket betyder att man tappar dressyrens konst. 

Nummer tre - Vart tar samspelet vägen? Det osynliga språket mellan häst och ryttare som ingen annan ser? Om hästen får fram allt man söker efter (tänk utbildningsskalan) av sig själv.... då tappar man samspelet. Då behöver ryttaren bara sitta där och styra. Om inte hästarna lär sig programmen själv också.........

 

 

Jag har ridit hästar som varit som jag beskrev ovan - varit naturligt bra och man inte behövde göra så mycket. Och jag har även ridit hästar som kräver sin ryttare för att prestera som ovan. 

Även om hästen som hade allt naturligt gav en fin känsla och att man bara kunde sitta där och njuta så lever det inte ens i närheten upp till när man tagit sig över en tröskel genom att ha arbetat igenom en sida som satt fast och då få fram dansen... den känslan och njutningen är bättre än allt annat. Och det är det man lär sig av - att kämpa mot målen. 

 

 

 

 

/Linn

 

Att hästarna ska röra sig i uppförsbacke är ingen ny lärdom för oss dressyrryttare. Vi jobbar dagligen för att hitta just uppförsbacken, få hästen sätta sig på bakdelen och lätta fram. Lättare sagt en gjort. 
Genom att ha analyserat bilder på bloggar och hästannonser har jag upptäckt väldigt många fula knep för att lura ögat på att hästen går i uppförsbacke. 

 

Finns det någon som har tävlat med en sjuk häst? Som är hostig, förkyld med gult snor eller liknande? 
Jag vet att det förkommer, åtminstone på lägre nivå där inga veterinärbesiktningar gör så man inte tar några större risker. 

 

Jag själv skulle inte starta med något som smittade eller ens var risk för att smitta någon. Så om min häst skulle vara förkyld med t.ex. gult snor skulle jag avanmäla. För säkerhetsskull. 
De som faktiskt startar med något som kan vara smittsamt beter sig oerhört respektlöst. Inte bara mot sina medtävlande som riskerar att få sina hästar smittade utan också mot sin tävlingskamrat - hästen. Att tävla är påfrestande, jag vet själv hur mycket extra energi det tar att starta ens en klass när man är sjuk. 

 

(Foto: Emelie Jansson - fjordyy.webblogg.se)

 

Hur tänker ni om detta? 

 

/Linn

Jag vet att det är många som har skydd i hagen på sina hästar och ponnyer. Speciellt de som tävlar och då högre klasser vilket innebär att hästen är högre i värde och så vidare. Annars är det väl också populärt på olycksfåglar som skadar sig genom att titta på ett grässtrå. 

 

Själv har jag aldrig haft skydd i hagen trots att våra går ute från 05.45-20-30, ganska länge alltså. Mina ponnyer är absolut inte världens lugnaste utan kan lätt få för sig att dra en repa om de känner för det genom stock och sten (förutom Porter, han är som Ferdinand på julafton - han står och njuter och är lugnet själv). 

Jag har absolut haft tanken på skydd - speciellt på Cherry som var rätt högt i prisklass den sista tiden och hon kunde busa till det rejält. Men jag har klarat mig utan det och kommer säkert göra det även i framtiden. 

 

 

Ni som har skydd? Vad har ni för några? Senskydd, damasker, boots? Hur får ni de sitta bra under så många timmar och framförallt - varför har ni det? 
Vore intressant att veta hur andra tänker. 

 

 

 Jag är både för och emot skydd i hagen. Jag kan inte riktigt bestämma mig i frågan på en enda sida utan är rätt neutral. Däremot är jag skeptisk emot framförallt lindor i hagen - om de går upp och snurrar av sig och man inte är på plats.... usch vad lätt en olycka kan ske då. 

 

 

 /Linn

Vi bloggare har som krav på oss att leverera bra bilder för att göra det roligt för er läsare att kolla på, och för att få många bilder att variera mellan så man inte använder en och samma bild dag ut och dag in. 

Jag har under alla år fotograferat på Sport inställningen som är en utav kamerans "självinställning". Jag behöver då inte pilla med slutartid, bländare och allt vad det heter utan kan koncentrera mig på att knäppa av. Jag har klarat mig oerhört bra med den inställningen. 

 

Under de senaste gångerna har jag pillat lite med manuella inställningar då kameran säger ifrån. Och idag tog jag skillnadsbilder från kamerans självinställningar till mina inställningar. 

 

Ja - det är faktiskt sant. Delvis i alla fall. 

 

Sedan jag började blogga för ett par år sedan har jag blivit "tvingad" till att tänka igenom varje pass - vad gjorde vi? Hur gick det? Vad måste vi ändra på till nästa gång? 
Jag har tack vare alla detaljrika inlägg om träningspass och tävlingsresultat lärt mig analysera och tänka efter vilket är en stor del för att kunna utvecklas. Har man inte förmågan till att kunna analysera så tror jag inte att man kommer någonstans. Det går säkert när en tränare står på marken och berättar för dig men ju längre du kommer uppåt i klasserna desto mer krävs det av dig som ryttare att kunna analysera så ni kan fortsätta utvecklas och träna vidare även på hemmaplan.  

 

 

Inte nog med det så finns det inget intressantare i världen än att kolla tillbaka på gamla ridpass och läsa om hur det kändes, vilka övningar man red och hur de upplevdes. Det är inspiration och kan lära dig hantera liknande pass i framtiden - "idag är han vresig och vill inte arbeta, vad gjorde jag det passet? Jaha jag gjorde så... därför att... och det fungerade såhär....". 

 

Genom att blogga tvingas man vara ärlig mot sig själv. Även om det kanske inte är meningen så lägger man märke till smådetaljer inför ett inlägg - det kan vara att när man letar bilder till ett inlägg och man ser att man sitter någon cm snett. Då upptäcker man det innan det kan bli en vana som är oerhört svår att arbeta bort. 
Man får genom skrivningen och tankekraften klart för sig vad man har för brister och vad man har för bra egenskaper och kan då utvecklas bra mycket snabbare då man är medveten om det än en person som "bara är" och inte tänker utanför boxen så att säga. 

 

 

/Linn

 

Ofta när man läser på Bukefalos och hör privatpersoner prata om avel, hingstval och betäckning så hör man alltid "Den hingsten är för stor/för liten för mitt sto". Visst, har man ett sto på 132cm så betäcker man inte den med en hingst på 176cm. Men jag förstår inte riktigt, varför kollar man inte istället på vad hingsten har lämnat för mankhöjder på tidigare avkommor? 

 

Porter själv är 147,2cm. Jag känner till tre av hans avkommor väl (de andra har jag tyvärr inte så stor koll på :( ) - två av de är c-ponnyer och en d-ponny. Det vill säga att man nästan kan försäkra sig om att han lämnar inom ponnymåttet (beroende på vad modern har för höjder bakom sig). 
Just därför tycker jag inte att man ska stirra sig blind på att han själv i princip är maxad utan att han har lämnat inom måtten. 

 

I skolan arbetar jag med entreprenörskap där jag bildar ett företag till framtiden. De flesta av er vet redan att jag vill driva ett företag som arbetar med utbildning och tävling av hästar, samt lite avel på sidan om. För att kunna bygga upp det så bra som möjligt har jag ett par frågor. 

 

 

 

 

/Linn

Idag är det jag som behöver ER hjälp. 
Vi har börjat med skolor på Porter och det är något som är rätt nytt för mig, Cherry och jag hann aldrig befästa de fullt ut och innan dess har jag inte ridit de. Jag har aldrig haft en färdig ponny eller häst utan fått utbilda själv vilket har gjort att jag har orutin på detta. 

 

Hur som helst, jag får verkligen inte till öppnorna. Jag får inte med framdelen "in" utan det är bara halsen som böjs eller så trillar bakdelen in så det nästan blir sluta istället. 

 

Jag har självklart pratar med Britt om problemet och ibland - några få steg - får vi till det men jag skulle vilja ha lite fler tips på hur jag ska göra.

 

 

 

/Linn

 

För det första skulle jag var bakskygg och oerhört lättskrämd. Hoppa till av en liten skugga och snegla bakåt för att kolla om någon förföljde mig. Fantasin kan lätt gå över till verklig tro. Jag skulle älska att arbeta när jag väl kom igång och framförallt älska att prova nya saker inom kategorin dressyr. 

Ute skulle jag behöva flera tjocka täcken för att inte frysa. Jag skulle även älska att bli tillfixad och se bra ut med välryckt man, glansig päls och vältrimmat hovskägg. Jag skulle vilja ha ordning och reda i stallet och en låg ljudnivå - inga dånande radioapparater på för hög volym.

Charmen skulle nog slå till rätt stort, lite buffel och gos så jag skulle få godis och pussar. Jag skulle vara positiv men när jag väl blir sur så skulle jag vara riktigt sur - men kunna muntras upp lätt med lite bus. 

Att tävla och träna skulle vara min favoritsyssla. Jag skulle ha en fightersida som skulle göra att jag alltid skulle kämpa på. 

 

 

Hmm... 

 

 

 

/Linn

Fungerar verkligen bogskydd? Det är så lätt att hästarna får skav de här årstiderna och jag har länge funderat på att köpa ett men är osäker på dess verkan. Någon som har erfarenhet inom detta? 

 

 

 

/Linn

Att rida med ett par tyglar som passar en är faktiskt jätteviktigt. Förr red jag med de som följde med när man köpte tränset vilket i de allra flesta fall är vävribb. Nu har jag mina lädertyglar med stroppar på som jag dyrkar. De är lätta, mjuka och smidiga. 

 

Personligen har jag bara provat vävribb, gummi och läder och fastnat för det sistnämnda. Däremot undrar jag om hur det är att rida med flätade? Har aldrig provat det och är alltid intressant att veta. 
Har ni några slags favorittyglar/material?

 

 

 

 

Istället tycker jag att en verkligt duktig ryttare är den som kan rida flera typer hästar bra. Kanske inte på en gång för det är alltid svårt att hoppa upp på en ny häst - men under en period få fina framgångar på tre, kanske fyra olika hästar med olika typ och krav på ridning. Då har man visat att man kan anpassa sig själv inför en individ och det är för mig en bra ryttare. 

 

En förebild är för mig viktigt att ha. Det blir en inspirationskälla och ett driv framåt, man har någon som man ser upp till i hästhantering och/eller ridning och man siktar själv att komma dit. 

Själv ser jag upp till Kyra Kyrklund med hennes kloka tankar och träningssätt. Jag ser upp till alla som har kämpat sig fram till toppen - Rolf-Göran Bengtsson bland annat. Patrik Kittel och hans positivitet och ödmjukhet. Tinnes mjuka ridning.... 

Det är det här jag skulle komma till, ingen är den andra lik. Kollar man i toppen har alla ryttare olika system. Det får man inte om man fastnar i en enda inspirationskälla. Jag har flera med olika egenskaper som bildar en helhet och ett system som faller mig i smaken. 

 

Det är först nu som man märker ibland att Porter är hingst. Sessan är nämligen brunstig så han tar alla tillfällen till akt för att uppvakta henne. Häromdagen skrek hon efter honom så han började flasha upp sig med snoppen hängande lös piskandes mot frambenen. Det åkte förbi en bil som gav ifrån sig en mycket rolig min, stackarn. 

Men trots att hon äggar och äcklar sig så fort de är 20m nära varandra så rör han inte en min, ibland pratar han och visar upp sig lite i hagen men det är aldrig så att han blir övertänd och det stiger honom till huvudet vilket är jätteskönt. 

 

Något utan det bästa och skönaste med Porter är att han är så väluppfostrad och så oerhört trevlig i temperamentet så han är inte hingstig alls. Han stannar lydigt på sin plats och behåller alltid fokus på mig vid all hantering och ridning, han sover i stallet tillsammans med Wilma och Sessan och är allmänt okomplicerad. Tänk om alla kunde vara så, men det handlar nog om hur de uppfostras som unga och temperamentet. 

 

När man köper häst är man alltid införstådd med ansvaret angående skötseln. Att man varje dag måste mocka, fodra och ta hand om hästen. Men jag måste säga att man alltid glömmer bort det allra, allra tuffaste när man har häst... att man någon gång måste ta ett bestlut om att ta avliva de. 

Det är alltid lika svårt att behöva ta ett sånt beslut, hur rätt man än vet att det är (med rätt menar jag om hästen lider eller är så skadad att den inte får leva sitt liv som den förtjänar). 

 

Själv har jag aldrig varit med när det har hänt. Det är jag inte tillräckligt stark för. Inte heller är jag stark nog för att säga hejdå en sista gång och sedan vända de ryggen... men det är något jag måste klara av. 

Vi har aldrig behövt avliva någon på grund av en skada eller liknande utan av åldersskäl. Våra hästar blir alltid gamla, King-Kong togs bort när han var 31 eller 32 år. Mirache var 28 år, Santana var 27 år. Innan det fick vi också ta bort Venus som blev 32 år (tror jag kommer ihåg rätt) och Canadia 29 år (tror jag kommer ihåg rätt) - men då var jag för liten för att förstå. 

 

 

Jag kommer aldrig glömma senaste gången som var med världens underbaraste ponny, Santana VII RNF 1428. Jag tjatade varje dag på stackars mamma om att hon skulle skjuta upp datumet, att hon skulle få uppleva en sommar till (detta var på vintern). Men dagen kom och allt man hade i tankarna var "sista gången". Sista gången jag borsta henne, sista gången jag fick en puss av henne som hon gav en när hon var nöjd och tacksam, sista gången jag satt på hennes rygg. Men det allra, allra svåraste var när tidpunkten kom så pass att det var dags att säga att jag älskar henne en sista gång, krama om henne, vända henne ryggen och bara springa in. Det finns inga svårare steg i världen. Min älskade ponny som gett mig så mycket minnen och som lämnat kvar två underbara barn hos oss som är sin mamma upp i dagen. Min älskade Santana VII RNF 1428. 

 

/Linn

Standarden för hoppekipage, åtminstone på en lägre nivå är att "dressyr är tråkigt". Nu förväntar ni er ett inlägg om hur roligt dressyr är - men nej, istället ville jag framföra vikten av att vara ponnyryttare en tid. Vad menar jag med det? Jo:

 

Att lyckas prestera på topp i två grenar på samma gång är inte många som lyckas med. Gör man det så är det sällan på en hög nivå. Detta har gjort att man fokuser på den gren man tycker är roligast och ofta den gren som det går bäst i. Men om man tar ut denna fokuseringen för snabbt till tillexempel hoppning så är det oerhört lätt att man blir fast i bara hoppningen vilket sedan leder till uttrycket "dressyr är tråkigt" - för man fick aldrig lära sig något annat, att dressyr är roligt och framförallt viktigt. Istället blev man så fokuserad på hoppningen så man inte vet att något annat existerar. 

Nu för tiden är det sällan man stöter på riktiga "ponnyryttare". Som tar med sina hästar respektive ponnyer ut både på skogsslingor med lite kvistar som man hoppar över, som tränar lite i hoppning och lite i dressyr. Så som man gjorde när man var liten, man hade kul med sina ponnyer - provade nya saker. Den stora variationen i arbetet tappas bort om man fokuserar för snabbt. Det blir så av naturen. 

 

 

Jag tror att vi som i våra unga år gjorde lite av varje har en mycket stadigare grund att stå på. Vi har provat på det mesta, vi har tränat både hoppning, dressyr och lite terräng. Men de som istället direkt går in på en gren får aldrig lära sig något inom de andra. Och det kommer till slut, vare sig man vill det eller ej, rubba ens karriär. Tillslut kommer man inte längre. Och kommer man längre så blir tillslut hästarna förstörda för de inte får allsidig träning och en ryttare som vågar variera sig. 

 

/Linn

 

Man stannar mitt framför en annan. Och även om Porter är väldigt väluppfostrad och kan hålla sig från sina hingstinstinkter så anser jag att det är väldigt oansvarligt att stanna med rumpan mitt framför ansiktet. Det är inte fel bara för att jag nu råkar sitta på en hingst - utan överhuvudtaget. 

 

Folk pratar med sina kompisar/föräldrar/tränare eller liknande som är på plats när de skrittar på långa tyglar, vänder sig om och håller fokus på de i full ögonkontakt, rider in i en och säger "oj". Ja... oj. Det kan ju sammanfatta det hela. Prata gärna med de du har med dig men håll koll på ekipagen runt om kring när du skrittar på långa tyglar och vi andra försöker rida - annars kan man hålla sig utanför framridningen. 

 

 

Att sabba andras linjer är ofta populärt. Man ser hur någon kommer i en ökning och just då måste man vända precis så man korsar den linjen mitt när ekipaget har högsta växeln i... visst är framridningen till för alla men man kan turas om. Och om man dessutom skulle göra detsamma för ekipaget som förstörde för en själv... då får man en utskällning och hatblickar resten av tiden.
Detta har inte hänt mig men har sett det allt för ofta. 

 

Jag anser att jag som valt att sitta på en hingst har mitt ansvar att hålla mig lite i vägen för andra för att de ska få sin fulla rätt att rida fram. Därför tycker jag inte det är mer än rättvist att de inte ska stanna en halvmeter framför mer sitt stos rumpa framför Porters ansikte, rida in honom när man skrittar på långa tyglar och har fokus på att snacka med polarna. 

 

Jag har många gånger råkat göra fel på framridning, krockat med ett annat ekipage och råkat förstöra någons linje men jag ber alltid om förlåtelse. Det är inte mer än rätt. 

 

/Linn

 

Ibland funderar jag på om jag faktiskt fungerar som en tävlingsryttare. 

Jag blir faktiskt sällan nervös, utan jag håller det till en väldigt lagom nivå. Mer som peppande pirr. Däremot får jag ofta svårt att andas på plats. Luften vill inte ner i magen utan stannar vid halsen/brösten så det blir väldigt tungt och ansträngt vilket gör att jag blir spänd när jag inte kan ta djupa andetag. 

 

Dessutom blir jag oerhört lätt stressad. Missar man något på tidsplaneringen eller att jag känner att hästen är stel som en planka och jag inte hinner få loss det så blir jag stressad och tappar all ridning. Tvärt om emot vad man ska göra alltså. 

 

Inte nog med det... så fort jag träder in på själva banan så blir jag mekanisk. Antingen passiv eller alldeles för mycket. Jag skyndar mig igenom linjerna och rider inte med halvhalter eller kan "tänka" hur jag ska rida (t.ex. "Nu är han för rak. Vad ska jag göra? Jo jag formar honom kring innerskänkeln") utan bara rider på som ett ånglok - tappar all ridning och allt blir väldigt stressat, springit och allmänt dåligt. 

Jag tror jag tänker så mycket på vart jag ska så jag tappar ridningen. Hur många gånger jag än rider samma program och vet så tydligt vart jag ska så tänker jag bara på vart jag ska. Omvärlden finns inte. 

 

 

Detta får mig att ibland undra om jag verkligen är en tävlingsryttare. Nej, egentligen är jag nog inte det. Jag har ändå en erfarenhet inom tävling nu. Jag är inte heller nervös och har stora krav på mig eller ponnyn. 
Problemet är nog att jag på träning får till en fantastisk känsla och när jag då blandas av stor tidspress eller känner hur det antingen är stelt, slut på bränsle eller övertankad med bränsle så vill jag så gärna lösa det och jag vet hur man gör - men då kommer andningen in och jag blir stel och kommer därför inte till ridning. Försök komma ner i sadeln och driva och vara stadig när man är spänd som en solfjäder.... 

 

Det jag behöver göra är alltså att först och främst få koll på min andning som blir så anstränd... så jag kan börja slappna av och då komma till ridning och klarna till i huvudet. Lätt som en plätt... eller hur? Nej....

Men jag vet att om jag får komma till ridning även på tävling så ligger vi så bra till. Så nu jäklar måste jag lösa detta en gång för alla. 

 

/Linn

 

 

Är det någon där ute som har några erfarenheter av Back on track?
Jag vet att många har produkter därifrån men är det någon som faktiskt har märkt någon skillnad? Mycket tror jag vi inbillar oss, förlitar oss på försäljarens ord och tror på mirakel - men ibland kan det faktiskt stämma. Det jag är nyfiken på är om det fungerat för någon?

Jag skulle vilja ha ett BoT täcke till Porter som han får ha dagen före tävling för att bli bra förberedd i sin kropp som börjar bli till åldern. Sen är han mjuk och himla spänstig men kan man förebygga stelhet så är det alltid bra.